Framför stängda fönster faller skurarna snett.
Långsträckta rödljus påminner mig om blodet.
Det susar någonstans ifrån, blåsten trycker sig mot dessa husformationer-
Vad tyst det är.


Mitt hjärta slår stumt, andhämtningen ohörbar, orörbar för andra.
Gör skam och sorg en så färglös? Utan privat tvagning suddas jag ut i omgivningen som skapas av de andra.

Varför känner jag mig inte behövd av er?


Jag delar rum med en slokande ros, ett kärlekens porträtt och gömda, illaluktande faror.

Dessa går ej att värja sig mot. Enbart att acceptera, likt alla andra kroppsliga betingelser. Måttet är rågat av denna acceptans, aldrig tycks den vara fel eller överdriven.


En serie av nummer, vilket jag kan slå varesig jag är halvt borta eller tortyriskt vaken, leder rakt till tryggheten. Fast jag har ingen anledning att använda det just nu. Allt jag har att säga finns ju här.
Jag pratar alltså ändå med dig.


De går och går, lutar sig intill, gestikulerar och bär sina liv i händerna. Jag ser, men de vet inget om.


Är vi lika avskavda allihopa?




Och du, kommer inte tillbaka.