Poesin lever fortfarande – idag, år 2018. Kanske diktsamlingen i bokform för något av en tynande tillvaro? Jag önskar att det inte skulle vara så och jag kan ha fel, jag hoppas att jag har fel.

Men en sak vet jag, eller två eller tre:
- poesin lever på scenen, estradpoesin blomstrar och drar publik
- och den andra typen av lyrik som är stor idag är låttexter
- vi ska heller inte glömma poesi på nätet: bloggar, facebook, Instagram, poeter.se

och kanske det kommer en renässans för diktsamlingen? Jag tänker åtminstone vara optimist, kalla det naiv om ni vill, och ge ut en diktsamling i bokform inom kort.

Jag tycker Ralf Andtbacka uttrycker sig väldigt bra om poesins framtid. Jag citerar ur Nicko Smiths Poetens lördagssoffa och Horisont 3/ 2018:
”Lyriken kommer att finnas kvar också efter apokalypsen.
Bland det mest fascinerande med poesin är att den ändå håller ut, trotsar alla dödförklaringar, ja, i någon mening frodas i en allt mer marginaliserad skönlitteraturs marginal. Lyriken är konstens strålningsresistenta kackerlacka, med beredskap att klara de kulturella och mediala omvälvningar som hotar att göra delar av fiktionsprosan obsolet.”

Som det heter i självaste Bibeln: ”I begynnelsen var Ordet”. Om jag får tillstånd att parafrasera detta vill jag säga att jag tror att ”Intill tidens slut är Poesin” – så länge det finns människor här på Jorden så kommer det att finnas, skrivas, läsas och reciteras poesi.