Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

honung

du har träskor inomhus som slår hårt mot golvet. du kan krossa vem som helst med hälarna och jag som aldrig varit mycket för ben blir plötsligt genomvåt av att se dig i jeans. du har långt långt hår som ibland faller ner i ögonen och tänker jag för länge på ditt ansiktes konturer blir det mjukt, glittrigt, svart.
jag har aldrig mött någon som du. någon som så självklart rör vid andra, uttalar deras namn med varma läppar, ser något gott i var och en. brer mackor åt andra. häller upp te långsamt.
med dig vill jag bli gammal, krokig och världsvan. jag vill spränga parlament och rida ut stormar. vara galen och livskraftig. milsvid och full av bin.
lugn som en strand i juni. okrossbar och stor. du gör mig len. kraftfull. öm.
det finns inget med dig jag skulle ångra någonsin och orden ligger på tungan när du rör vid mig. när du råkar sparka mig under bordet med hårda klackar. när du driver fram som en lavin med pigga ögon och mjuka bryn.
du har en prick i ditt öga och jag tänker att om jag når den har jag allt.
människor på stan du världsvant hälsar på. dina steg som passar mina och jordnära färger som avbildar din skugga mot marken.
du är kastanj och kolaglass och jag förstår inte hur jag någonsin ska få nog av dig.
hur jag någonsin ska våga beskriva allt som du är för mig.
hur jag någonsin ska klara av att föreställa mig att du väljer någon annan. att jag förblir tyst och hur du blir lycklig. hur vi tappar kontakten och hur jag kommer växa upp och iväg, vidare med vetskapen om att jag aldrig förklarade hur mycket jag älskar dig. hur handlöst och hårt jag föll för dig den första gången vi sågs.
ett svart golv och hur du stod framför mig plötsligt med en ljusslinga i famnen. hur du blev kvar i mig och hur jag uttalat ditt efternamn i vinden.
jag blir sexton igen och vill rista in dina bokstäver i armen, i björkar, i elskåp, längs hamnpromenaden. och jag tänker på fredagar och att mormödrar ibland dör och att hela staden förvandlas när du uttalar mitt namn. jag försöker andas ut men kan inte röra mig. luften når till axlarna och stannar där. fingrar som skakar och för mitt inre känner jag din närvaro precis. jag vet vart din handled övergår i arm. hur du ser ut när du inte klarar av att sitta stilla. hur det växer inom dig när ömheten slår ut. jag döper dig till honung när det brister. när det river inombords. när jag vill men inte förmår att skrika. andas ut vid vägkanten. stannar här. ber dig ljudlöst att förstå, hur mycket jag är din oavsett vad.




Fri vers av tildam
Läst 550 gånger och applåderad av 13 personer
Publicerad 2018-10-09 18:29



Bookmark and Share


  louise svensson
Wow. Vill inte sluta läsa.
2022-07-12

  bibbi ahrnstedt
Tack, en sådan underbar beskrivning av känslan för någon, så vackert
2020-05-09

  Madelene Edlund
Mera. Flera. Skriv mera.
2018-10-27

    Melona
Du.
Din poesi som ett lågmält intro, stegrar som vilda hästar i crescendo på betesängar och jag förflyttar mig genom rum och tid, människor och platser. Dina betraktelser och kärlekar, människor blir på sätt och vis mina. Du berör som fan och jag vet liksom inte vad att säga. Du är magi och verklighet i en sällsynt röst som får varje del av Göteborg att blöda, skratta och förföras utav.

Det är värmen, det nakna och hur du viskar och skriker, river samtidigt.
Jag kan aldrig stå emot! Vet du hur jag älskar din poesi?
2018-10-11
  > Nästa text
< Föregående

tildam
tildam