Det är inte så att jag brukar skriva.
Jag skulle inte kalla mig poet.
Men i det mörka, kalla ansiktet.
Det finns tankar ingen vet om.
Där inne de häckar, som fågeln som vill ut ur ägget.
Någonstans ska de, men vet ej vart.
Förr eller senare måste de ut.
Kanske ej som ord, men som handlingar och känslor.
Det får räcka i denna tid.
Att prata om det är ett stigma.
Vem vill lyssna?
Alla kan men ingen riktigt bryr sig.
Varför är jag inte en poet?
Jag är det lika mycket eller lite som alla andra.
En känsle- och handlingspoet.