Jag var bara nio år när jag mötte honom. Pappa var stolt över att vara släkt med en kändis. Omständigheterna kring mötet ligger i glömskans djup, men jag minns hur jag satt bredvid pappa när han pratade med den då kände racerföraren Picko Troberg. I bakgrunden dundrade Sten & Stanleys landsplåga Jag vill vara din Margareta. Det är inte mycket jag minns av mötet, mer än att pappa var mäkta stolt över att ha talat med en landsman som dessutom, förutom att vara känd, också delade pappas stora intresse för bilar och att köra racerbil. Även lekmän kan roa sig med sånt och jag minns hur mina föräldrar berättade hur pappa körde och mamma var kartläsare. Att pappa gillade att köra fort var mig inte obekant. Det var många gånger han roade sig med livsfarliga omkörningar på motorvägen där helljusen bländade oss från den mötande bilen när vi var sekunden från en total krock. Något år innan Pickos död stötte jag på honom igen. Nu var han kanske inte lika känd, mustaschen var inte lika accentuerad och han var, om han nu inte alltid varit det, en mycket jordbunden och ödmjuk människa, långt ifrån sprungen sitt rykte om att vara en hetlevrad person. Han berättade om sin fattiga uppväxt med sin mamma som var ensamstående och om sin i cancer svårt sjuka fru som han vårdade. När jag fick veta att Picko senare gått bort kände jag både en stor tacksamhet över att ha mött honom och sorg över att ännu en stor själ fått lämna vårt klot. Picko var en av dessa möten som jag bevarat inom mig. Om det är något jag samlar på är det dessa möten med individer. Det spelar ingen roll om de är kända eller okända, fattiga eller rika, svenskar eller invandrare. Alla bär de med sig en berättelse som är värd att berättas och som ger mig ytterligare en byggsten att lägga till det som jag konstruerar som mitt liv.