Det lever nere i den mörka hamnen. Det lever i de sönderrostade skroven. Låter bland förmultna löv; blöta segel som ligger och flyter i vassen och jämrar sej i vinden. Ingen verkar ha varit här på mycket länge. Regnet får falla fritt, Antagligen få översvämma platsen, en okänd del, dess namn utan betydelse, jag kan nästan höra skroven, höra dom. Hur dom skaver mot varandra, cirkulerar ett flygplan högt ovan allt längre bort, ligger hela horisonten där öppen och flyter bort i universum.