Winston Churchill var som bekant manodepressiv, eller bipolär som det heter idag. Han benämnde sin plåga med sin depression för den svarta hunden, en metafor som tyvärr även har påverkat synen på svarta djur. Det är allom känt i djurorganisationer att just svarta hundar och svarta katter är något man ska undvika. Visst kände jag till att man enligt folktro ska spotta tre gånger efter att man sett en svart katt korsa vägen, men att folk idag undviker att skaffa sig en svart hund eller katt är mig en gåta.

Depression är mig inte helt obekant. I likhet med min mamma lider jag av vinterdepression. Säsongsdepressioner drabbar folk olika. En del får sina depressioner på våren, min kommer obevekligt som ett brev på posten i november, kvarstår till viss del i december (har man ens tid att vara deprimerad i december?) och tonar bort i januari när ljuset börjar återvända. Jag beväpnar mig med överdoser av d-vitamin (de starkaste finns bara att köpa på hälsokosten) och en Beurer ljusterapilampa. Jag burrar in mig i sängen i sällskap av ett vediskt antidepressionste omgiven av min svarta blandrastik Stella och min svarta katt Aurora.

I dessa stunder av deppighet ser jag tillbaka på mörka stunder av mitt liv. Enligt psykologisk forskning hänger minnen samman med känslostämning. Är man alltså deppad träder alla andra minnen fram från tidigare händelser i livet när man varit lika deppad. Mörker blir i minnesbilder ett allt större mörker medan novembermörkret faller allt tätare.