Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
Om att leva med suicidtankar.


Kullersten

Det lyckliga folket, de som inget vet,
aldrig känt och kämpat mot mörkret
De förstår inte sin goda plats
klagar och gnäller över smått och stret
skitsaker som prylar och möbler
om sådant som egentligen inget är värt

De har aldrig behövt vandra
över liemannens kullersten,
sakta framåt, blicken flackar
studsar mellan avfarterna
Är det någon som lockar?
Någon som är tillräckligt stark?
Hittills har jag nära slutet
varje gång, sett sekundens hopp

Det kan ha varit någon - hon, han
Purrandet från en avslappnad katt
Solen ute, värme till en frusen själ
Ofta kemisk väg, vad som helst
bara det tystar, snabbt effektivt
kväver känslorna, om än tillfälligt

Svänger av från kullersten,
ner i min soffas mjuka mitt
Kroppen och själen slits
och smärtan dunkar inuti mig
Ge mig vad det är, säger jag
Ett skärp runt min arm
- Sitt still, hon säger, sitt still
Där ett stick med backflöde
Snabba, pressa, skjut och slut

Glöden är direkt, sveper underbart
Rösterna, hoten, tvången -
försvann, andas ut, faller åt sidan
För en kort sekund, är jag bättre, och över
det lyckliga folket, de som inget vet
Jag skrattar högt åt dem - som om,
som om de skulle höra

Men bilden tonar snart,
detaljer blir suddiga och sen,
sen allt annat, försvinner går upp i rök
Och nu vet jag vad som händer
för så är det, så är det alltid
Ur diset från det lyckliga folket
skapas siluetter, smått blir skarpt
Dunklet rymmer ondska
Skuggor bredvid en lång väg,
med noggrant placerad kullersten




Fri vers (Fri form) av JacobN
Läst 330 gånger och applåderad av 2 personer
Publicerad 2018-10-19 15:04



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

JacobN
JacobN