Träffade Miriam igen. Vi träffades på Govindas. Ett udda näste, ett café drivet av medlemmar i Hare Krishna. Miriam läste i en bok när jag kom. Hon satt i den del av caféet som utgörs av det som kallas för templet. Här dyrkar man hinduiska gudar och tar av vördnad av sig skorna innan man går in i rummet. Borden är låga och gästerna sitter till bords på dynor. Miriam satt på en dyna och lutade sig mot väggen med uppdragna ben.

Vi hälsade och jag frågade vad hon läste. Det var en bok av Ola Larsmo - Swede hollow.
-Du borde läsa den, säger Miriam. Den handlar om svenska invandrare i Minnesota.

Jag förstod att bokvalet på nåt sätt hänger samman med Miriams intresse för genealogi och fick dessutom också veta av Miriam att Larsmo huserar på en facebookgrupp som heter dna-anor. Miriams stora intresse är att läsa och jag får ofta tips av henne på vitt skilda böcker.

Vanligtvis brukar Miriam vara glad och uppspelt, men idag var hon dämpad.

-Har det hänt nåt Miriam? Du verkar ledsen.

Miriam lägger bort sin bok med en suck.
-Du vet, jag kan inte prata om jobbet. Tystnadsplikt du vet. Men jag har slutat.

-Slutat, jaha. Fick du inte va kvar eller?

Miriam suckar igen och berättar att hon egentligen trivdes jättebra på jobbet, men att det inte gick att leva på det. Tjänsten var sagd att vara 75%, men hur fort hennes brukares man var ledig tog han Miriams arbetspass.

-Så du sa upp dig?

-Nej, då hade jag ju fått karens. Jag sa bara att jag inte kunde leva på mindre än 75% och att jag skulle söka nytt jobb. Det gick två dar, sen var jag uppsagd. Miriam suckar igen. Hon berättar att brukarens man hade satt upp en bds-lista på kylskåpsdörren. Miriam hade naturligtvis inte ens kommenterat listan, men eftersom hon bar en Davidsstjärna runt halsen blev det ändå konfrontation. Miriam blev ifrågasatt om sitt ställningstagande i Israel - Palestinafrågan.

-Jag sa att jag inte var insatt och inte ville uttala mig i frågan. Men ändå blev han skitsur. Jag har känt den här avogheten i veckor nu. Allt omvandlat till klagomål över att jag använt brukarens handduk en gång när assistenthanduken var borta till att jag använde disksvampen istället för diskborsten. Du vet det här med att hacka på ingenting.

Jag förstod att Miriam var ledsen. Hon hade tydligen trivt jättebra med den ms-sjuka kvinnliga före detta journalisten. Vad jag inte nämnde för Miriam var att jag råkade känna hennes brukares svärdotter. Brukare och deras familjer har som bekant ingen tystnadsplikt och därför hade Miriams namn dykt upp. De visste inte att jag kände Miriam och jag sa ingenting. Jag hade heller inte berättat detta för Miriam och kände mig en smula skyldig över att jag visste mer om Miriams arbete än vad hennes tystnadsplikt tillät henne att säga. Bara att berätta om BDS var att gå för långt. Samtidigt visste ju inte Miriam om att jag visste vem hon talade om och jag förstod hennes upprördhet. Miriams lillebror Sam hade tidigare alltid burit kippa, men orkade inte med alla påhopp från personer som ville diskutera Israelpolitik med honom. Till slut la han av kippan. Jag undrade om Miriam visste att självaste Åke Edwardsson kände hennes brukare och skulle intervjua henne om att ha ms, ett material han tänkte använda i en kommande roman. Dessutom kände jag till att brukarens pappa hade varit vän med författaren Eino Hanski. Jag hade själv fått uppläst privata brev från Eino Hanski till familjen där han beskrev all den smärta han hade gått igenom under kriget.

 Jag beslöt mig att ta mig runt tystnadsplikten lite genom att fråga henne om författarna. Hon lyste upp när jag nämnde Eino Hanskis namn och sa att hon läst en bok av honom. Den handlade om ockupationen av Leningrad.

 - Det stod i romanen att judarna var den del av befolkningen som befolkningen vände sig emot först när det blev svält.

Miriam skakar på huvudet. Det känns som om jag på nåt sätt gjort henne ännu mer ledsen och jag bestämde mig för att helt byta ämne.

-Miriam, alla människor gör fel ibland. Har du aldrig känt att du trott att du gjort rätt och så har det bara blivit konflikt?

Miriam tittar länge på mig. Jag ser att hon tänker. Jag menade förstås bds-incidenten, men jag förstår att hon tänker på något helt annat.

- Jag tror jag har gjort så en medlem lämnade kyrkan, säger hon till sist.

Jag frågar henne varför hon tror det. Miriam verkar i mina ögon inte vara den nedlåtande eller aggressiva person som skulle orsaka att någon gick ur hennes kyrka. Men nu är Miriam så ledsen och då lockar minnet fram andra trista händelser.

- Jag hade en kompis, Marko. Vi är fortfarande kompisar, men vi har bara inte träffats på länge. Han skaffade tjej och flyttade.

Jag väntar på vad Miriam vill säga. Hon suckar och tar åter sats för att berätta.

- Marko frågade om jag kände Lena Öman. Naturligtvis visste jag vem det var. Hon tillhörde min församling. Marko berättade att han kände Lenas syster Helvi. Helvi hade berättat för Marko att både hon och hennes syster hade utsatts för sexuella övergrepp av sin pappa. Jag visste inte vad jag skulle göra med vetskapen. När Marko berättade det här för mig märkte jag att Lena mådde dåligt. En gång hade vi hamnat på samma buss på väg hem. Lena satt i bussen och grät och jag gick fram till henne och frågade om något hade hänt. Hon reagerade bara med ilska och sa att hon fick hjälp av sina vänner. Det var sista gången jag talade med henne.

- Men vad får dig att tro att du skulle vara orsaken till att lämna din kyrka, vad Miriam?

- Jag skrev ett brev. Miriam snyftade. Jag skrev ett brev till en ledare i kyrkan och berättade allt jag visste och bad honom tala med Lena. Jag vet inte om han nånsin gjorde det, men bara några veckor efter att jag skrev brevet lämnade Lena kyrkan. Hon kom aldrig tillbaka. Senare fick jag veta att hon till och med gått ur kyrkan. Hon är inte ens medlem längre.

- En del ämnen är subrosa Miriam. Det är svårt att tala om dem. Men du vet inte om hon gick ur din kyrka för att du skrev brevet eller om det fanns andra orsaker.

- Jag vet det. Jag vet, men jag har alltid undrat om allt var mitt fel.

Miriam tog fram en näsduk och snöt sig. Om det här mötet skulle bidra till att muntra upp Miriam så visste jag att jag hade misslyckats kapitalt.

- Miriam, jag tror vi tar mat nu. Vi behöver det - båda två.