Det märktes inte omedelbart. Min äldsta dotter Amanda var som riktigt liten ett snällt och lydigt barn. Lugn och oproblematisk. Eftersom barn beteende naturligtvis hänger samman med hur de uppfostras av sina föräldrar ansågs jag vara en exemplarisk mamma. Vid frågor om hur jag bar mig åt hade jag inga svar. Amanda var mitt första barn. Jag hade ingen erfarenhet, inga referensramar och inga förebilder. Snarare var det så att hur jag blev behandlad av min mamma närmast stod som en antites till hur jag ville behandla mina egna barn. Med Amanda var jag nitisk. Hon var efterlängtad, min stora lycka, min prinsessa. Vi hade inte mycket pengar, men jag sprang på UFF second hand och plockade ihop de vackraste babykläder. När Amanda var en månad gammal började vi med babysim. Kravet för att börja simma var en vikt på fyra kilo samt en läkt navel. Amanda hade vägt 4,5 kilo vid födseln. Jag minns fortfarande idag hur jag satte Amanda i en liten badring och lät henne paddla fram själv. Hon kunde ännu inte krypa och jag såg den lycka som lyste i hennes ansikte då hon fick uppleva friheten att på egen hand ta sig runt.

Det var när Amanda var 3,5 år som jag märkte att saker inte stämde med henne. Hon hade varit borta från förskolan i ett år och mindes precis vilken avdelning hon gått på innan, detta trots att vi inte gjort ett enda besök på förskolan under året eller ens talat om förskolan. Jag talade med personalen och berättade att min dotter ville börja på sin gamla avdelning, Humlan. Fick beskedet att det tyvärr inte gick. Amanda fick börja på grannavdelningen. Vid påföljande föräldrasamtal fick jag veta att Amanda var aggressiv och bråkig. Förmodligen var det någon protestauktion mot att hon fick börja på fel avdelning, fick jag veta. Jag bet ihop. Hade hon fått börja på sin gamla avdelning hade detta aldrig skett. Men vi hade sommarlovet framför oss och Amanda skulle ändå byta avdelning till hösten. Hon skulle ju fylla fyra år.

Den sommaren tillbringade vi på mina föräldrars sommarstuga. Det var ett primitivt boende utan rinnande vatten samt med utedass. Amanda var nästan fyra år och hennes småsyskon ett och ett halvt år. Amanda var aggressiv. Tydligen uppskattade hon inte ett småsyskon. Min ilska över hennes omilda beteende mot sitt yngre syskon gjorde inte situationen bättre. Hennes lillasyster var bräcklig efter en prematur födsel och hade nyligen lärt sig gå. Varje gång hon reste sig upp blev hon brutalt nedslagen av Amanda. Syskonrivaliteten var påtaglig. Amanda var inte längre den okrönta prinsessan med total tillgång till sina föräldrars gunst.