Tittar upp på himlen och ser den nästan fulla månen.
Den lyser på mig.
Det känns inte längre som om jag är ensam i mörkret, när jag går där vid vägkanten.
Hem från bussen.
Det är kyligt, troligtvis minusgrader.
Tänk om inte månen hade varit där.
Vad mörkt det hade varit och vad ensam jag hade känt mig.
Tack för att du lös upp min väg, hela vägen hem.
Det känns tryggt att ha en vän som dig.
Som jag vet alltid kommer vara där för mig, även om du inte visar dig.
För med människor vet man aldrig, nej man vet aldrig.
De kan hugga en i ryggen när som helst.
Men det kan inte du och du skulle aldrig göra något sådant.
Det känns tryggt att veta att du kommer alltid finnas där när jag behöver dig som mest.
Och lysa upp min väg, hela vägen hem.