Det hade plötsligt blivit varmt av någon anledning. Jag hade somnat ifrån en tanke på ett jobbigt samtal som jag tyckte att jag borde ringa, för att få behålla självrespekten. I sömnen hade jag med säkerhet drömt om att villan jag bodde i (jag har i verkligheten hyresrätt) hade blivit invaderat av tre brunbjörnar. Björnarna försökte, på samma gång valhänt som målmedvetet, ta sig in ifrån framsidans trädgård med soptunnor, cyklar och hundraåriga lindar, samt ifrån baksidans loftgång. Det fanns inte mycket jag kunde göra, men det var en dröm, och nu var jag vaken och varm. Jag reste mig och sköt fötterna i ett par tofflor, krängde en tröja över huvudet och gick ut, låste lägenheten och tog trapporna ner till porten. Jag satte mig på en bänk på gården.

I ena handen ligger en pocketbok och med den andra handens fingrar hållet jag en termosmugg med kaffe. Tornseglarna flyger osorterade under ett vitt raster av moln, som skridskoskär på ospolad is. En ung kvinna i gröna, tätt åtsittande blanka byxor säger nej nej till en liten naken springande flicka. En gammal avspolad hund vandrar stel mellan två portar, fram och tillbaka. Om halsen bär den ett skärt koppel som slingrar sig över asfalten. Ur en parkerad Skoda Felicia med stängda dörrar och uppdragna rutor strömmar dansmusik. Jag ser på mina händer, tänker att de vuxit.

Efter en halvtimme går jag in, tänkte att jag kunde gå ut igen efter en stund, men det blev inte så. Jag minns inte varför jag gick in, men jag vet att jag, där ute, funderade en liten stund, flyktigt, på att det vore lättare att drälla ensam på gården en hel kväll tills solen går ner med en kvarting whiskey att spilla i kaffet, eller att då och då gå in efter en ny flaska öl. Men det går inte nu, jag vill inte, vågar inte. Jag stannar inne och gör inget annat än inväntar mörkret, vandrar möjligen mellan rummen, gör i ordning sängen till natten, kanske borstar jag tänderna. Vid tröskeln in till köket drar ett oväntat ljud mig snabbt till fönstret: en kvinna knullar någonstans. Jag skjuter upp fönstret på vid gavel och lutar mig med hela överkroppen ut. Jag ser en drypande måne, tittar på den. På diskbänken kryper en lus och en vanlig fluga. Men om det vet jag ingenting.

*
Allting rörde sig mot en enkelhet. Jag stack fötterna i ett par stövlar och gick kognitivt ut i mjukisbyxor och kavaj, kände noggrant efter att tändare och cigarr låg i fickan. Jag gick till tornseglarna och till den lokala skymningen, till en vit katt och till gungorna. En kort stund trodde jag förtvivlat, när blicken fallit in mellan två tallar, att man hade tagit bort ett vattentorn. Vad jag gjorde innan minns jag inte. Hur det såg ut i mig när jag fattade beslutet att gå ut vet jag inte. Jag kommer ihåg att jag i soffan kanske tänkte att jag inte tycker om etablerade människor, eftersom de beter sig som att de visste väsentligheter om mig som de inte fått av mig - ja, det är mindre av min antydda paranoia än ett sätt för dem att skyla över sin haltande förmåga till nyfikenhet och fantasi. Hon sa: din smärta är min. Så fan heller.

Den där lilla stunden nu då gatlyktorna tänds med först en grön färg, innan de tänds på riktigt gult, och en väv av mig som pumpar som talar som tuggar rött; som suger fram en lukt av gammalt svart blod, av träsk, av stryk, av fitta, av snö på vågor, av mor och far. Hon som använt mig ville att jag skulle önska henne lycka till.
Jag försöker spela basket, händerna är stela, skjuter bollen åt sidan. De bästa människorna vrider sina ansikten, skrattar vant med ögonen och rör sig vänligt om varandra. Jag vill också leka och skratta.

*
Bilar rullar på asfalt, löv vrider sig i blåst. Jag hör något som borrar i betong. Jag hör hårdrock på andra sidan en stängd dörr, min telefon ringer. Jag sitter på en stol i köket och minns. Klockan tickar, minnena landar i mig för att den som är med mig inte lyssnar, för att jag tröttar ut honom med mitt, med gammalt; för att han har sitt, nu åker en motorcykel förbi. Jag sitter redan i gruvhissen, sjunker ner i berget till hon och jag: hon i fotsid klänning, kanske hette det tunika, duvblå, och jag med sött vin i andedräkten mot hennes hals och hennes öppna underliv mot mitt lår och mitt ollon mot tyget och hennes näsa och mun mot mitt ansikte och hennes man i rummet intill och jag visste inte om hon ville eller när och hur. Och jag höll bara i henne. Kroppen är ett lustigt instrument: ett tivoli ett massmord, en skjutning, en dansbana med kulörta lyktor på en brygga i en vik - ett begravningståg i New Orleans, en vuvuzela ett körfält en skrattande mun