Där stod spelpjäserna, fyra i vart hörn, och glodde på mig. De såg ut att vilja gadda ihop sig om en gemensam strategi och genomborra mig med sina gula reptilögon. I alla fall kände jag det så. Pjäserna hade börjat förvandlas en smula. De två tomtarna hade blivit tre. Fågeln verkade ha växt till sin dubbla längd, och liknande nu mera en hackspett än en påsktupp. Jag döpte honom till Spefågel.

I ett litet koger av läder, som påminde om en fingertuta, fanns åtta svarta stavar och åtta glödande. En var för de sexton dinosaurierna. Det var alltså ett stridsspel, ingen tvekan om den saken. Spelet verkade också ha vissa magiska egenskaper. Jag hoppades innerligt att inga känsliga barn skulle dyka upp och avbryta striden.

De glödande stavarna såg farligare ut än de svarta. Frågan var bara vilka av dinosaurierna jag skulle spara dem till? I mina ögon såg djuren lika små och oskyldiga ut allesammans. Möjligen med undantag av Spefågel, men han liknande mest någon slags clown. 

Shit, det var ju provräkning i eftermiddag, kom jag att tänka på. Monica räknade säkert med mig som skrivningsvakt, även om det inte var så många elever närvarande. Konstigt att hon inte kommit och bankat på dörren än? 

Tja, inget att förlora. Kom hon så kom hon - annars var det bara att tuta och köra. Klart för drabbning, viskade jag till pjäserna på spelplanen. Jag kan svära på att minst en av dinosaurierna blinkade tillbaka.