Jag blev faktiskt så tagen över Dinos död på spelplanen att jag höll för ögonen och sjönk ihop på den hårda trästolen. Att djuret plötsligt bara upplöstes i intet sådär på nolltid skrämde mig. Jag hade  aldrig varit med om något liknande, trots att jag hade rykte om mig att vara en riktig spelnörd.

Var spelet självförstörande? Ekologiskt nedbrytbart? Typ som bananpapper? Det verkade vid första tanken som en juste miljöidé - men å andra sidan kunde man ju då bara spela spelet en enda gång, och det fanns ju knappast någon hållbar återbrukstanke i det?

Hur som helst handlade det tydligen om hi-tech av ett slag jag aldrig stött på förr. Kanske var spelet modernare än vad jag trott? Jag tänkte just lyfta på lådan för att kolla om det stod något om tillverkningsår på undersidan, när jag upptäckte att den lilla dino-spelpjäsen åter låg i ett av facken i träasken, i samma skick som innan jag startade spelet: oskadat skinn och släckta ögon.

Shit, this is magic, mumlade jag och höll mig i bordskanten. Jag fick en stark impuls att rafsa ihop pjäser, vapen och spelplan, slänga på locket och stuva undan lådan på hyllan. Men så kom jag att tänka på något morsan sagt en gång, en midsommarafton efter några snapsar: att magiska ritualer ska fullföljas. Den som ger sig in i leken får leken tåla. Varken mässor eller midsommardanser bör avbrytas mitt i, det skapar dålig karma, hade morsan sagt. Det var väl under hennes new age-period, när hon läste böcker om häxor och schackran. Fast det låg nåt i det. Och det här var ju ett magiskt spel, no doubt about it. Vinna eller försvinna tänkte jag, och gjorde mig beredd att trycka på knappen igen.