jag har slagit för ditt bröst
din andning och din uppenbarelse
i ruset

kämpat för ensidigheten och ensamheten
med samma förlösande argument

motat bort nyfikna som kilat sig fast
mellan våra högljudda meningar
och låtit skymningen bereda sin
väg för den kalla nattens återkomst

jag har förlorat livet i så enkla saker
som nostalgi och förlöst skulder
som aldrig betalats in

inte för att solen gick ned
inte heller för att evighetsregnet
piskar obarmhärtigt på ansiktet

bara för att stå på samma ruta och
låta oss yppa det enda
likgiltiga som fortfarande lever

sanningen