Jag har alltid haft en känsla av mig själv;
eviga förlåtande till de som ej ser mig,
vad vore jag utan en stänk av naivitet?

Nostalgisk över det som ej kommer åter,
ömhjärtad mot de goda och de onda,
omättat behov att vara den behövda-
En svaghet för de sargade pojkarna.
Ett ständigt behov av en explosion,
att låta mina alla celler och atomer,
lyriskt frigöras i en god mans famn,
Som en kvinna vill jag alltid leva,
spegla mig i förstorade pupiller,
ligga naken på sneda lakan,
kyssa någons rygg god natt.

Jag kan klara allt jag vill,
Även att vara kvinnan,
som skrattar ett ”nej,”
när respekten lämnat.
Hon som ser skillnad,
på kärlek och närhet,
på sanning och lögn,
på önsketänkande
och på vad som är

Men allt det där är ,
känslor av mig,
som ej ännu,
är riktigt
mogna