Jag drömde att jag blev väckt av några som kom till ön jag befann mig på. Jag kom till den med kanske ett dussin personer som vi var på jakt efter en fem stycken verkligt elaka människor. Vi hade ärende dit helt enkelt. Min grupp hade valt mig att vakta båten. En hyggligt stor motorbåt som rymde gott och väl två dussin människor. Bara att vi varit något dussin eller så själva. Eftersom de som fann mig inte skulle ha trott mig om jag berättade som det var. Alltså hittade jag på en mer trovärdig lögn. Att jag rott till ön i en eka. Att jag varit vilse samt en smula trött och velat vila. Jag hade rott till en ö där en skärgårdsfärja brukat lägga till. Med en del hus på och jag hade därför föreställningen om att den var bebodd. Det var den dock inte längre. När turisterna övergav att komma dit, blev det i och för sig lugn och ro. Men de bofasta hade gjort sig beroende av att det kom svärmar av turister dit. När strömmen av nyfikna sedan sinade, lade även färjan av att komma dit ofta. Till slut övergav även de sista av den bofasta befolkningen ön. Jag hade alltså rott dit i god tro, hävdade jag. Lagt mig att vila på en bänk i en bod, nere vid bryggan. En med väggar på tre sidor, golv och tak samt några hyllor att ha varor på. Jag hade fallit i sömn och frågade vad klockan var. Som för att ha något att säga. Den som väckt mig frågade om jag ville ha lift, 'tillbaka till civilisationen'. Jag tänkte i kanske en minut. Sedan tackade jag ja. De jag kommit med syntes inte till. Jag träffade dem aldrig någonsin mera. Om de lyckats i sin jakt, hade de i vilket fall inte tagit mig med sig när båten avlägsnat sig. Den var inte där när jag vaknade. Det var som om de slutat existera så fort de kommit ur synhåll. Och även om jag kunde göra knopar, var det inte jag som vare sig angjort bryggan eller fäst tampar vid tvenne stolpar av tjärat trä, vilka fungerade som just punkter att angöra båtar med strax utanför ön. Båtar är inte som bilar. Bilar behöver ofta fast mark under sig. Medan båtar behöver just vatten. När jag följt med dessa vänliga men okända själar till tjugotalet öar i jakt på vad de nu letade efter för några, tog de sig för med att fara tillbaka till staden de kom ifrån. Väl där fick jag reda på att jag i själva verket måste ha sovit i nästan tre dagar. Vilket framgick av de dagar som förflutit sedan vi inledde jakten på de elaka. Det som förevarit jakten var rätt mycket. Men eftersom det nu var så mycket och lämnade vissa ärr i min själ efter sig, har jag här valt att utelämna just den delen av berättelsen. Vilken dock kunnat förklara varför vi alls varit i som bakhasorna på dessa fem. Samt vad de gjort oss förargade nog att vilja anställa jakt på dem, från plats till plats, från ö till ö ute i skärgården. Sedan vaknade jag ur denna verklighetstrogna dröm av en väninna som påstod att det var frukost om fyrtio minuter. Efter att ha avnjutit denna i gott sällskap, gick jag åter till sängs och somnade. Bara för att åter bli väckt flera timmar senare och få höra att nu var det dags för lunch om fyrtiofem minuter. Som jag fortfarande var trött, men ändå sugen på att skriva ner vad jag mindes om drömmen jag haft före frukost, har jag nu.... Fisken vi fick till lunch var utsökt ugnsbakad. Men trots den goda potatisen till, saknades det tyvärr citron!