Roffe gnuggade sin panna febrilt som om svaret
skulle ploppa ner som en polett i hjärnkontoret.
Lointana...ljusalver.... Kräket...Äcklet?? sådant
prat hade han bara fått höra i barnkammaren, när
han var en liten trollpys. Var det verkligen möjligt
att sagorna hade sitt ursprung i något som fanns
på riktigt.

Staren tittade åter igen med en forskande min på
Roffe. Den tycktes fundera på vad den skulle svara,
för att bli förstådd. Till slut tog den till orda med sin
drillande stämma.

- Kvitt, kvidevitt !
Mer om detta förmår jag ej att förtälja.
Ljusalvernas liv och leverne härstammar
från urtiden av livet och skapelsens första andetag.
Endast den som förmår att tyda runor och de
ålderstigna pergamenten, kan ge en rättvis bild
av hela detta problem. Det är bakom glömskans
skuggor som man skall söka svaren, i rullorna av
de forntida släkterna.
Bara häxor besitter denna unika kunskap. Det
behövs en klok häxa som kan redogöra för alla
problemen som har uppstått.
Staren slutade tala och såg åter på Roffe, och
sedan på Skatan.

Det snurrade till så att Roffe nästan blev yr av
av allt prat. Hur skall vi lösa detta?? Jamen,
jamen....visst!

- Hugaligen...slank det lite förvånat ur munnen
på Roffe.
- Hugaligen kanske kan hjälpa oss med att få ordning
på alla de här konstigheterna. Han tittade på Skatan
i ett försök att få medhåll. Skatan nickade och inflikade.

- Kra....ja....bra ide... vi måste ta kontakt med henne
på en gång.

Roffe nickade tillbaka i samförstånd. Hur?? Hur
löser vi detta akuta problem som måste lösas...hur??
Han rev sig fundersamt i hårtestarna, som spretade
åt alla håll.

- Ernie....Ernie...naturligtvis, utbrast han till slut.

- Kra, kra, va, va, svarade Skatan.

- - Ernie, Örnen Ernie känner du ju till. Han är den
snabbaste kuriren, vi kan skicka med bud till häxan.
Jag måste se till att få tag i honom på en gång.
Han reste sig från stolen och gick bort mot ingången,
där det hängde diverse slitna och lappade kläder. Efter
lite rivande å slitande fick han fatt i en väl använd regn-
rock. Det satt lappar av gammal cykelslang, mest överallt
på den. Den dög ändå fullkomligt väl för sitt syfte. Han
krängde snabbt på sig den.

- Jag kommer strax tillbaka! Ernie har sin boplats i
Gammelgranen vid den Sävliga Ån. Det är nära. Det
går fort att komma dit. Han öppnade kopparporten,
klev ut och hjälpte till att stänga den med en ljudlig
smäll.

-BOOOM!

Utanför grottan hade regnet ökat i styrka och blåsten
verkade följa samma mönster. Det blåste så ihärdigt
att Roffe fick snöra åt huvan extra hårt, då den ville blåsa
av hela tiden. Han startade sedan med raska kliv
färden till Örnen Ernies boplats. Kladdig och blöt
stegade han fram i ovädret. Det läckte in vatten i de
nötta skorna. Han började muttra surt när strumporna
kändes som blöta skurtrasor mellan tårna.

- Attans i mej..inga va dä härna nå ljbans å klafsa runt i.

Men så...till slut stod han äntligen nedanför Ernies
boplats i Gammelgranen. Den Sävliga Ån kluckade
friskt av allt vatten som formligen öste ned i den.
Roffe blängde mot den. Hå, hå, den borde byta namn
till den Forsande Ån nu, muttrade han för sig själv.

Han höjde blicken mot Ernies bostad. Jaaaa, den var
inte hopsnörd av kvistar och ris precis, om du tror det.
Nej, Ernie hade fått hjälp av Bröderna Bäver. Bosse
å Billy Bäver hade hjälpt honom med att fälla träd
och såga plank.Sedan hade de spikat ihop en riktigt
mysig trädkoja åt honom. Det fanns t.o.m. fönster,
en dörr och en vedkamin för värmens skull i den.
Som tack för hjälpen hade Ernie hjälpt dem med
flygtransporter till deras damm längre ner vid den
Sävliga Ån. Där behövdes det ständigt nya förstärk-
ningar så att dammen skulle hålla för vattentrycket.

Roffe satte nu sina ludna händer framför munnen,
formade dem till en tratt....och ropade högt efter
Ernie.

- ERNIE....ERNIE...jag behöver din hjälp.
- ERNIE....ERNIE...de ä kris å katastrof på gång.

Det hände ingenting. Endast tystnaden härskade.
Var Ernie inte hemma???
Roffe ropade på nytt. Denna gången skrek han så
högt att en del av de stora grankottarna svajade till,
tappade fästet....och föll ned mot marken. En av de
största kottarna föll rakt ned på Roffes näsa, som
befann sig i upprätt läge.

- AJEEE, fnös han till och tog sig lite snopet om näsan.

Då, äntligen...öppnades dörren och ett ansikte dök upp.
Roffe sken genast upp!

- Jamen dä ä du ju....men, men, va, va ä du för en rackare.

Roffe blinkade förvånat mot den stora fågeln som började
framträda i hela sin skepnad.

- SKRI å SKRÄÄÄN....hi, hi, Roffe...nu fick du tji. Ernie
är bortflugen till Havsvikens fiskrökeri för att proviantera.
Tomt i skafferiet...dröjer innan han ä te´baks.

- Men ä dä int´Gambi Gam ja kan si dä oppa, ä du hä på
besök.





Fortsättning följer i del 4