Kommer du inte ihåg mig?
Jag skrev om de dalande flingorna i december som gick att följa i gatubelysningens upplysta värld, från rymdens mörka rum, till markens tysta asfaltsgrund.
Det var under gatlyktornas sken på vägen till det stora torget;
vi hade somnat till innan i det lilla rummet inslingrade i varandra;
så vi rusade över bron som siluetter i stadsljusets sken,
för att hinna till konserten i det lilla kapellet.
Det var då som du började fundera över om jag verkligen existerade.
Och det var då som jag äntligen började lära mig stava ditt namn,
villkorslöst lätt i nysnö.
Det var just den kvällen i Krakow,
som vi lärde känna oss hemma i varandra.
Du och jag,
i det eviga.
Det skulle, två år senare, vara även där vår dotter skrattade högt i badet för första gången i sitt liv.