Om någon händelsevis allvarligen frågar om min livsåskådning och tro
brukar jag ofta börja med min fascination över tillvarons komplexitet
och alla egendomligheterna i mikrokosmos korridorer och avkrokar,
vilka naturvetenskaparna hitintills har redogjort för och förklarat.
Sedan inställer jag mig själv i det synliga naturförloppets cykel
som ett led i den allmänt observerbara verklighetens förlopp
och detaljer bland växter och djur på vår egen himlakropp.
Jag talar väldigt ordrikt och stort om det ynkliga och lilla
men efterhand mera knappt om det väldiga och stora,
detta som jag egentligen önskade komma fram till
men endast funnit antydningar om i bildkonstens
uttryck, i lyrikens eller musikens alla tonspråk.
Vilka svar kan egentligen ges på frågor om
nuets bedrägliga existens, evigheten och
varandets flyktighet, detta som oroar,
allt som handlar om meningen med
livet, döden, kärleken, sanningen?
Om jag slutar detta triangelsvar
med de enda ord jag har kvar
att ge och som innefattar de
svar jag inte kan uttrycka
fast jag gärna gjort det,
om jag haft möjlighet,
så blir det att jag är
medveten om och
känner mig sedd
av Någon som
utgör svaret
på frågan;
Detta är
"Gud".