Alfrida är inne, det haglar
från frostvindens vidöppna dörr,
ej isfång, men rödlånga naglar
som stigit mot himmelen förr.
De krackelerar och krafsar
mot midnattens mossmörka mark
och nyper och nästlar och nafsar
i kinden som stänker sig stark.

Alfrida går utåt, jag möter
i motmörkret människan min,
och bleknad och obunden blöter
jag själv mot min egen kind,
jag är ensam på vinden, den vida
som ståtar där källarens grävts.
Skall jag gå i min storm, Alfrida,
så länge att längtan förkvävts?