den hyperventilerade hade slagit sig ned vid vårt bord. ett oväntat besök. till en början enkelt beskrivet... okej... men med initierande fras att han endast ville lära känna oss. han ställde frågor och vi svarade. han sa att han bara ville typ pyssla lite kanske teckna eller måla. det var ju sådant min kärbo och jag brukade göra. koppla av med kaffe lite gott och duka upp färgpennor. sedan satt vi där och skapade mandala eller hittade på serier... 

men vem kunde väl ana att dagen före nyårsafton halv sju på kvällen. att det skulle komma en man på besök. en man så vilsen och undrande om livet eller oss och kanske sig själv. som om han inte riktigt kunde komma till saken. mannen ville på något sätt få mig med på ett slags möte. men eftersom han hade så svårt att komma till saken var det omöjligt att veta vad han menade. om det inte varit för den erfarenhet jag haft sedan en tidigare träff med honom hade jag starkt ifrågasatt det. att ens släppa in honom. jag tänkte att han kanske var vilsen i sin situation som jag bedömt måste ha varit förskräcklig. och det kändes orättvist emot vetskapen att han var en far till en dotter. inom en vill man ha ögon för barnet och tänker så att en mindre dåligt mående far är ett mindre utsatt barn...

dock senare skulle vi komma att ifrågasätta det. vad vi inte visste då var att mannen på oväntat besök inte ville lära känna oss på riktigt. men eftersom vi tror gott om människor svarar vi på frågor. ger dem som frågar ett ärligt svar på vem man är och vad som hindrat en i den sk livsföringen... fast det tycktes som mannen var genuint intresserad. fast att han innerst inne aldrig varit det. kanske hade ändå lite misstänksamhet varit gott i den situationen. nu med facit i hand. men sådana var inte min kärbo och jag. inget i oss skulle kunna kallas vid skeptisism. aldrig brukade vi heller analysera människor och dömaut dem på något sätt. vare sig innan eller efter och definitivt inte sätta ned människor som nyss gett oss sin tillit och förtroende. efter att de berättat om sig själva...

den här gången blev det dock annorlunda. denna trettondagsafton vi satt med våra vänner tillsammans med min familj och åt middag. plötsligt ringde telefonen. det var den där mannen. i ett nafs hade han dragit sin värdering om mig och pekat ut mig som en svikare. inte direkt men indirekt genom att förebrå mig att jag ställt in ett möte med honom dagen innan. jag hade varit väldigt förkyld en tid och den hade pga astman blivit än mer långdragen. dessutom var det han själv som insisterat på att ses en vecka tidigare än jag kände det skulle vara realistiskt. med tanke på omständigheterna med min hälsa. och här förebrådde han mig nu för att jag satt och åt middag med familjen. han hade sett en uppdatering på internet. väninnan hade lagt upp när jag lekte med guddottern. en lite treåring på 12kg som jag lät klättra över mig och visa att hon kunde. nu var jag dömd på fläcken till opålitlig av mannen i fråga. han var oregerlig i det och bestämde att jag skulle höra av mig nästa dag...

söndag morgon ringde jag upp mannen. men se det var inte lätt att bli hörd. jag sa att jag verkligen inte kunde komma in till stan. förkyld du vet, svarade jag på ifrågasättandet hans. man åker inte in en resa på 1.5h och lika lång tid tillbaka. sedan sitter med andra som är sjuka, och som hostar rätt ut. att åka kollektivtrafik sjuk? med först buss, sedan tåg och byte till tunnelbana. för att sedan sitta på ett café och där lösa ett problem han inte ens kunde ta på telefon eller sända ett mail om. vad han svarade var att jag skulle ta en vicks blå, ta en varm halsduk och dricka citron the och pallra mig iväg. en förkylning, dvs min hälsa kunde inte tas hänsyn till enligt honom. hans ärende var långt mer viktigt att prioritera. så förklarade jag att jag brukade hjälpa andra. men att mail med redogörelse om problemet skulle gå lika bra. plötsligt hade jag ett avbrutet samtal. han hade slängt luren i mitt öra...

så satt vi där med erfarenheten om en människa till som trampar på en. jo han hann att säga att jag pratar mycket också. så då förstod jag att han inte alls hade velat lära känna mig eller min kärbo. när han objuden kommit den där kvällen. så vad ville han då? eftersom mannen inte sjungit ut eller själv svarade på frågorna kunde vi inte veta. dock vet man när en person inte har någon som helst respekt för en. inget gehör eller någon sans och vett att inse att det är förkastligt beteende om man vill ha hjälp. det att hoppa på, klandra och döma den som ska hjälpa en. det ger en avsmak och bitter eftersmak att möta en sådan personlighet. en som kräver och kommenderar en att vara eller göra på ett visst sätt...

känslorna for runt med det stressande i hur mannens tonfall och agerande varit. i det som är mig och som är mitt svåra gick han rakt på mig. han masakrerade varje uns av tillit jag gett honom. man vet ur det autonoma reaktionsmönster människor har att detta inte fungerade för mig. ville jag hjälpa någon så påflugen, dömande och som inte visade sig det minsta lyhörd? kände att jag inte accepterade att först luras till att berätta om mig själv och sedan lyssna på honom och ta in hans önskan. sedan ta mig tid och kraft att förstå vad denne kryptiske, otydlige man ville ha sagt. tvingas av det att gissa mig till. relationslivet även ge förslag eller erbjuda tankar om det så att han skulle våg öppna sig. samtidigt som han drillade runt med fakta som han menade varit och det han ville bli hjälpt med. för att senare anklaga en för att prata hela tiden. sedan vägrade han att visa att han bryr sig om andras bästa. så vad ville människan egentligen?

en slutsats vi drog min kärbo och jag var att hjälpen inte var ens möjlig att ge. därför att tilliten inte förvaltades analogt och med värdighet. hetsen och paniken var det som styrde mannen och i det skulle hjälpen ändå inte hjälpa. att hjälpa någon i affekt är som att be om trubbel för all framtid. allt denne behövande får kommer den att göra till något att skylla på senare för att den inte fick som den ville. vi trodde båda att allt handlade om kontroll. därför att nu skulle jag enligt mannen underkasta mig och pallra mig iväg för att möta honom denna söndagseftermiddag på ett fik i stan. vem gör det med en förkylning som dragit ned i ena lungan. och vem beskyller någon för att prata hela tiden. för om det var vad han ville få mig till med att fråga tjugo frågor om mitt liv? så för att svara måste man ju prata. detta var alltså en fälla han gillrat. för honom själv eftersom han inte orkade, kunde, ville eller förmådde tala klarspråk och säga sanningen om vad saken gällde. han var själv del i sitt problem det märktes i hela det beteendet han visat. därför var det lättare för honom att skylla ifrån sig på att jag pratade hela tiden. när det egentligen var han som frågade om mig, för att fly sin egen verklighet...

vår lärdom får bli att inte hjälpa någon med ett sådant sätt likt en sociopat. att förstå att det endast kommer att leda till stora påfrestningar och en obeskrivlig belastning som tar all musten ur en. det skulle leda till att det dränerade mig och min kärbo på den lilla energi vi hade lyckats utan hjälp, från någon, för att lösa  de problem vi stött på i livet. här och nu hade vi det bra och vi har valt att vara med andra som har det bra. som är beredda till en ömsesidighet i relationen och inte bara kommenderar, kräver och vill kontrollera andra. dem vi älskar och trivs med är vi skyldiga att må bra tillsammans med. att då låta en trojansk häst få stiga in där agendan är höljd i dunkel skulle oavkortat förstöra friden. valet vi gör är att avstå att hjälpa en person som inte ännu är redo för det. en person som man kan misstänka, fast att man inte vill, för att inte ha tillräcklig fokus för att hålla två bollar i luften samtidigt. dvs att både vilja sig själv och den andre väl.

mannen ville bara sitt eget bästa och det kommer att kosta honom mycket att inte reflektera över sitt eget beteende. att inte se sin del i det hela problem som han själv var i. en man som var omedveten om vilka möjligheter till en lösning han offrade när han kränkte tilliten han blivit given. därför ska man aldrig ge sig i kast med påflugna, hänsynslösa och omedvetna individer i tron att de skulle gå att hjälpa dem. en sådan insats skulle leda endast till ytterligare hjälplöshet och känsla av hopplöshet. avstå hellre än att utplåna dig själv i tron att alla går att hjälpa. då detta inte är möjligt eller fruktsamt om det inte finns en öppenhet, medvetenhet, insikt om sin egen del i ett problem eller helt förnekar det, försöker kontrollera och nedvärdera dig som hjälpare. säg då nej tack! det är allas rätt att välja även om den som visar sitt ogillande försöker med påtryckningar. då är det till och med okej att bryta kontakten! annars kommer du att tillintetgöras och du förlorar tilliten själv!