Jag binder mig till det förflutna, i hopp om att inte behöva tänka på framtiden.
Tänker på människor som gått mig förlorade och som förlorat mig för att slippa tänka på allt det jag inte är och inte har idag eller i morgon.

Drömmer mig tillbaka till gårdagens möten och känslor för att slippa ta beslut om framtidens liv.

-Vad ska du göra nu?
-Ska du utbilda dig?
-Gå på Universitet?
-Ska ni skaffa barn?
-Vad ska du bli då?
-Vad vill du jobba med?
-Har du någon hobby?
-Vad gör du på din fritid då?

När ska alla andra nöja sig, eller när ska jag kunna sluta lyssna?

Hur mycket borde jag ha lärt mig innan jag knuffades in i det så kallade vuxenlivet, och varför lärde jag mig inte allt innan?
Varför levde jag i en fruktansvärt komfunderande känslokarusell till tonårstid, istället för att lära mig värdet av all kunskap som skulle kunna användas i det så kallade vuxenlivet?

"Jag vet inte", kan svaret vara på alla frågor.
Det är också svaret på alla frågor, men de besvikna blickarna eller de tomma pepporden ger mig mer ångest över den borttappade tiden som rinner mellan fingrarna på mig.

Peppord och fraser som att
"Det kommer!"
"Det är inte många som vet i din ålder"
Tomma ord som inte ger mig något annat än ett hopp om att bli räddad från mig själv...

Och om det nu inte är många som vet, varför ställs frågan?
Ja ställ den gärna, eller inte alls, men när svaret inte är konkret eller helt uteblivet, fråga något annat än om framtiden.

Fråga om min syn på feminism, om min syn på dagens klimatförändring, vi kanske kan hitta ett ämne som intresserar mig, lär känna mig, hjälp mig att hitta en väg till vad jag kanske vill jobba med eller utbilda mig till.
Tänd ett hopp i mig, istället för att sätta mig i en grundsättande ångest.

Jag orkar bara inte tänka mer.