Morgonljus i en obekant soffa. Nyvaknat välbehag.
Där inne ligger han

inom räckhåll, sovande, sårbar, öm, vackrast

Onåbar.
Jag vill duscha här men min otränade kropp.
Varför tränar jag aldrig
(i stället smäller jag i mig tjugo misslyckade makroner ett och ett halv dygn senare)

men minst av allt vill jag att han ska markera. Det skulle göra för ont.

Vill så gärna se honom.
Det enda jag vill är att se honom och att han ser tillbaka.

Nej, jag vill röra också men han är onåbar.

Du vet ingenting om det här.
Din aningslöshet gör så ont.
Jag har hittat din sång. Jag kommer minnas dig och den om 20 år och om 40.

Varför är jag så ytlig?
Varför är du inte dum i huvet?