Inget besynnerligt med att leva
för att få tiden att gå,
eller medan tiden ändå går,
utan att alls avse eller formulera
habitat, världsuppfattning, självsyn

Det går att leva så,
som att stämpla grafiska blad,
pricka av leveranser,
göra reda för dygnsvariationer
i svämkäglors vattenföring,
konstatera tomhetens väldiga egentlighet
och oavsiktliga referenslöshet

Jag rör mig nerför förloppen
med fötterna först,
i en glidbana för säsonger och sekel;
kraniet en biosalong med matinéer
av sensoriska intryck,
sensoriska avtryck,
av inre, av yttre,
där det yttre finns i det inre;
det inre i det yttre
och man kan aldrig vara säker -
Jag hör vinden genom träden;
resliga skuggor som dansar
i Norrbottens vintersvärta

Somrarna vimlar
genom 50-, 60-, 70-, 80-, 90-, 00-,
och 10-talen

Det som verkar viktigt
är snart glömt

Skidspåren är Jordens kroppsminnen

Skeletten stampar knixigt på stället,
köttfodrade,
medan världsalltet dervischdansar
och dubbelhelixarna modererar
Big Bangs accelererande utbredning

Andningsorganen fylls med tid,
töms på tid
i ett väsande pneuma
som hörs
överallt

Tiden själv
är än så länge en nödåtgärd
när inget annat fungerar

Glashusen driver västerut
från dagens drivor
av döende blickar

Dagstjärnan klamrar i bergens skrevor,
drunknar i jordskuggans bortom,
innan galaxernas spiralarkitekturer
som havssnäckor på Kronos långa stränder
framstår ur fallande mörker;
väcker avlägsna tankar
och långa känslor
genom hastigt hopkomna
hjärnvävnaders synapsglitter
i Homo sapiens;
en mimikry av natthimlens mångfald av
stjärnor,
speglade i svarta hav

och i de svarta haven drunknar alla blickar