Uppe i den stora salen väller morgonen över oss varje morgon, utan hämningar, utan motstånd faller den liksom en jättelik våg som bryts mot stranden in genom fönstren. Vi har för länge sedan slutat att försöka hålla den ute.
Det går inte.

Jag minns ett radioprogram. Jag måste varit i tonåren - någonstans på åttiotalet, det sändes sent på P3 tror jag, kanske började det vid 23, kanske senare. Det hette "I lugn och ro", det leddes av en man som hette Janne Forsell om jag minns rätt. Han hade en sådan där fantastisk radioröst. Nästan som Kjell Alinge. Jag vet att han gjorde någon programserie för TV senare men det var aldrig samma.
Programmen var otroligt långsamma, eftertänksamma, filosofiskt funderande och jag vill tro att de lärde mig en del, att de gav mig riktning.
Tack Janne.

Ännu idag kan jag höra hans röst. Jannes röst.
Jag ville låta som honom, tala som honom, tänka tankar som han skulle ha tänkt dem. Inte samma tankar men att jag skulle kunna formulera mina tankar på lika vis som han gjorde.
Och så skulle jag tala om dem.
Och så skulle jag röka cigaretter.
Och folk skulle lyssna.

Så när jag står där i stora salen och ser morgonen vältra sig in genom fönstren så hör jag mig själv - fast med Jannes röst.
"Det är märkligt med ljus. Hur det påverkar oss, hur det får oss att se saker på olika sätt. Ett ljus som kommer med morgonsolen och väcker någonting vi tycker är vackert blir som en hand som lyfter täcket från en älskad, som drar upp gardinen och släpper in ljuset för att visa vad vi har, vad vi tänker, älskar, vad vi vill visa.
Helt motsatt kan samma ljus avslöja oss. Det kan visa brister, lögnen som inte syntes där i mörkret, att vi inte är den vi ville vara.
Ja, det är märkligt med ljus. Hur vi ibland vill släppa in det ohämmat men att vi oftast försöker hålla det utanför oss. Hur vi försöker skapa oss kokonger av konstljus som om vi då kan kontrollera vad som blir belyst.

Ja, vi försöker nog alla att fly undan de där första strålarna varje morgon. Att inte se den där rynkan, de där underkläderna vid sängen, dammet som snart lägger sig över allt.

Det är det märkliga med oss. Att vi alltid vill fly, skapa det konstlade.
Gömma oss.
Det vackraste är väl ändå det nakna.
Rynkan, som ett ärr efter alla skratt som skrattats, en bäckfåra efter alla tårar som fällts.
Kvarglömda kläder, som ett bevis på att någon har viktigare, roligare saker för sig än att hela tiden städa.
Dammkornen som virvlar runt i ljuset, som dansar, tumlar, faller, lyfter, glittrar som stjärnfragment i huset som inte är stilla - som lever, där vi lever".

Tack Janne.