Jag är nollpunkten och första steget och jag är allt jag äger, jag vill inte äga en rörelse eller stå i butik, vill inte sälja annat än billigt, möjligen mig. Jag vill inte ha några direktiv, kan inte läsa bruksanvisningar, varken Bibeln eller Havamal eller någon särskild bestämd sanning ur djupet av den så kallade svenska folksjälen; Lennart Hylands samlade sändningar eller någon mer eller mindre arketypisk snutt av Loket, Snoddas, Tomas Ledin eller Bullerbybarnen. Jag tror på mina kroppsliga reaktioner och på den tyngd och på den lätthet jag långsamt eller plötsligt förvärvat. De gånger jag noterat det, vill säga. Jag tror något sånär på mina sinnens vittnesbörd och på stunden som studsar mot min handflata som en vilsen nattfjäril på det handblåsta fönstret där hemma – vad nu det är, hemma; var, när, hur länge? Tretton år innan jag föddes på en plats som sedan länge är borta? Jag tror på dig, på det du säger. Även om du ljuger mer eller mindre medvetet.

*