Du vet den gången,
den gången då vi dansade med tårar i ögonen.

Du vet den gången,
den gången då jag inte ville gå hem igen.

Du vet den sommaren,
den sommaren då vi skrev ord i värdelösa meningar.

Du vet den gången då för alltid betydde förevigt,
då när för alltid aldrig skulle försvinna..

Det känns som att jag springer,
men att jag inte kommer ut.

Är fast på samma ställe,
kan inte ens drömma mig bort.
(Är fortfarande kvar i detta såkallat vissna samhälle, där sommaren är alldeles för kort)

Jag kan höra mycket,
men det jag hör är inte
Vackert.

Kan va bland folkmassa,
men ändå känna
Tomhet.

Kan vara i en dröm,
men tro att det är
verklighet.

Kan stå bland inget,
men tro att det är
Allt.

Kan känna allt,
men ändå
Inget.
(Men inget det är allt)

Jag står på stället,
där vi dansade med tårar i ögonen,
men är någon helt annanstans.

Ps. Jag är i en verklighet,
där jag lever livet på distans.