Jag minns...

1981 hade jag valt träslöjd och valde att göra ett stort skåp. En slags anslagstavla med en stor glasdörr i furu med mahognybets. Jag har kvar den än. Den är användbar. Senare gjorde jag en kniv med eget designat handtag i masurbjörk med inslag av renhorn. Vi bodde i Luleå på den tiden närmare bestämt på Hertsön. En björkskog en grön barriär med Hertsökullar och gammal jordruksmark skilde oss åt från järnverket LKAB. Det var Hertsöfjärden emellan. Vi brukade fågelskåda där med ornitologklubben som min mamma var med i...

Först gick jag i Svedjeskolan, sedan i Hertsöskolan och där efter bussades vi till Bergviksskolan i Bergviken ca 8km österut. Skoltiden minns jag som jobbig och svår. Det var mycket som pågick hemma mellan mig och mina bröder. Syskongnabb varvat med att vi gjorde en 8minuter lång tecknad film med super8kameran... Det var lillebror Micke två år yngre än mig och storebror Lars två år äldre. Ja... och det var alltid tjafs och bråk... Men livet skulle bara pågå framåt. Men nog tappade man modet rätt ofta...

Modelltågebanan, simningen, skapandet, musicerandet i orkester, sången i kyrkokören, unga örnar kurser, målarkurser, skididrotten och dansen blev fristaden för mig... Stugan som låg vid vattnet utgjorde möjligheter till båtliv. Seglade, paddlade kanot, rodde och fiskade. Vi var under somrarna i fjällen och vandrade, fiskade och plockade hjortron, lingon och blåbär. Vi hade bastu i vår stuga och badade och bastade året runt. Där rökte vi också vår fisk. Vi umgicks med släkten som spelade och sjöng tillsammans. Vi hade potatisland, jordgubbsland och odlade rotsaker till självförsörjning i sommarstugan...

1984 flyttade hela familjen hundra mil söderut till Åkersberga för jobben och utbildningen. Mamma Elaine var nyutexaminerad förskolelärare och pappa Larry arbetade som lärare på Runö Folkhögskola. Den nya tiden i det nya samhället började i årskurs 9 på Bergaskolan. Som nu är ombyggd till Österåkers gymnasium. Det gick ganska bra till en början men jag blev skoltrött och skolkade ofta.

Gymnasietiden blev också tung då jag pendlade fyra och en halv timma till och från skolan varje dag. För oss som växt upp i Luleå var det en ofattbar tanke att åka så många mil för att gå i skolan. Där fanns allt vi behövde inom  tio minuters avstånd. Till och med vår sommarstuga var inte längre bort än att det tog 30 min att cykla dit. Den låg i Bensbyn i Långänget och det var inte långt till villan i Hertsön. Därför fanns ingen plattform inom mig för att hantera pendling i så många timmar. Jag fick magkatarr och försökte plugga på överfull kollektivtransport med dåliga resultat. Det var allt för lite lugn och ro för att studera. när jag kom hem var jag så utmattad att jag stöp i säng...

Men så mötte jag min blivande man Jhonny. Jag var 15år och han var 21år ålderskillnaden sågs som markant då. Men Vi skaffade jobb och flyttade ihop för vi väntade vårt första barn när jag 16år och han var 22år. Jag blev den som fick stå på kontraktet 16år gammal. Jag hade en helt okej inkomst från hemtjänsten och tillsammans med min sambos deltidsjobb tjänade vi ihop precis till hyra och mat. Alla möbler var begagnade förutom min Jhonnys skivsamling, stereo och VHS. Det var svårt för honom att bidra till hushållsekonomin eftersom han brände sina pengar på sitt innan hyra och räkningar skulle betalas. Det betydde att jag fick hoppa av skolan och börja jobba mer. Vår dotter föddes när jag var 17år och vi gifte oss då. Vi fick be om särskilt tillstånd från staten att gifta oss... Tuffa tider men vem ger sig... Inte jag!

Den tiden innan vårt första barn föddes hade jag inte arbetat tillräckligt för en föräldrapenning att klara oss på. Därför var jag aldrig barnledig under de åren vi fick våra tre barn. All tid som min man inte jobbade dvs kvällar och helger då jobbade jag. Två vänner passade barnen den halvtimme mellan att jag gick till och min man kom från jobbet... Det var en mycket tuff tid. Dock var det inget i mig som fick mig att vilja ge upp eller kasta in handduken. Jag bara tog mig igenom och kämpade på.

Medan jag jobbade kvällar och helger på Domus under slutet av 80-talet... Vaknade jag sedan till familjelivet och det andra arbetet som dagbarnvårdare... Alla korta stunder att skapa även om kassan var skral jag tog... Tuschpennor är inte så dumt och nu är världen full av dem... Det mesta av skapelserna har jag sparat från den tiden... Även barnens teckningar och annat de gjorde...

Jag var 20år och hade tre egna barn Anna 3.5år, Ann-Sofie 2.5år, och Niclas 0.5år. Jag hade även min lillebror Daniel 4.5år som dagbarn. Han föddes när jag var 16år. En väninnas son Robin på 2år var också hos oss. Och Varje dag hämtade jag min mans lillebror Rolle 8år på skolan. Två av hans tjejkompisar Emma 8år, Hanne 7år och deras lite äldre syster Malin 11år kom ibland med. Deras mamma hade smärtsamt nog lämnat dem i cancers framfart. För några år sedan dog sorgligt nog också Hanne i cancer.

Barnen, jag och skapandet gav oss glädje och inspiration. Ibland spelade vi på synten. Bakade sockerkaka eller muffins tillsammans. Åkte pulka på vintern. Vi plockad bär och svamp i skogen på hösten. Åkte och badade på försommaren och sensommaren.

Det var en tid av mycket att stå i men jag minns inte någon gång som jag eller dem hade tråkigt. Barnen och gemenskapen var mycket givande. Inspirationen för oss alla var att det fanns stora och små barn. Och jag själv var ju bara 20år så energi, kraft och lekfullhet fanns det gott om.

Idag 2019 undrar jag hur i hela fridens dagar klarade jag detta. För efter de svåra erfarenheterna i relationen mellan mig och min dåvarande man med svartsjuka och relationsvåld var jag utmattad. En granne påpekade att efter tre månader från skilsmässan såg jag tio år yngre ut. Och det var nog så att svartsjukan och stressen med att skydda sig eller vakta på allt man gjorde och sa tog ut sin rätt.

Tyvärr två år efter jag lämnat min man för gott dvs 1996 mötte jag en ännu mer svartsjuk man. Dock till en början fanns definitivt inga sådana tecken. De kom ungefär tio månader in i relationen och då bröt jag. Tyvärr tog det över ett och ett halvt år innan han slutligen förstod att han måste lämna mig för gott. Jag blev svårt traumatiserad i relationen med honom. Därför att jag blev gravt misshandlad och med det både psykiskt och fysiskt allvarligt skadad ledde detta till så kallat kronifierat post traumatiskt stressyndrom med dissociation.

Det väsentliga i frågan är att livsgnistan och livsenergin finns kvar men att livet inte blev  lättare två år efter traumat... därför att det är då traumat med tillkommande flaschback börjar leva sitt eget liv. Många har sagt att man ska gå vidare och att man ska leva i nuet. Hm? ... Vad tror ni att den utsatte gör och varför den hamnar där... ? Jo den spetsar sinnesnärvaron och fokuserar hysteriskt på nuet för att detta är det enda man har när man jagas av en svartsjuk partner.

Allt våld man tvingats utstå chockar kroppen och psyket och då går man vidare konsekvent varje levande minut för att inte känna efter. Därför är det förödande att säga till den utsatta eller drabbade att gå vidare och leva i nuet. Detta är hysteriskt att få höra och rådet blir kontraproduktivt. Det leder till mer misär och känsla av brist på stöd.

Jag förstår idag att detta säger bara dem som gett mig sina råd för att de själva måste fjärma sig ifrån verkligheten man är i. Det är dem som skulle behöva se nuet som det är, det nu som man själva är och varit i. Liksom att de måste begripa och ta in att vi lever i modern tid. De själva måste gå vidare och lämna gamla dogmer eller förkastliga traditioner. Och överge invanda mönster där de ser kvinnor som ansvariga trots att det är de som drabbas och blivit offer. Ifrågasätter ingen de råd de ger och till vem de ger dem idag? Ex min kärbo arbetar på posten och gick till Företagshälsan som föreslog att han skulle röra sig mer. Hm? Han cyklar 1.7 mil/dag och går 22 000 steg bl.a. i trappor/dag... Man upphör aldrig att häpna över den bristande slutledningsförmågan...

Så jag minns mitt 80-tal som en tid då jag gick från en flicka på 11 år och genomgick fruktansvärda saker. Det var sista gången jag minns att pappas kompis förgrep sig på mig. Och att jag var väldigt ensam med vad jag upplevt. Skolan var en tragisk plats på många sätt. Det var också där jag blev utsatt för hängning av mina klasskamrater. Min storebror våldtog mig då jag var 14år och inna dess hade han varit väldig sadistisk. Det var ett årtionde som jag verkligen satsade allt för att skapa mig en framtid och ett eget liv. Men att redan som 20åring ha tre barn och leva med en man som inte såg mig det var tungt. Ändå älskade jag honom tills det inte gick längre. Vi var ihop 11 år av dem var vi gifta 7 år. Idag är det 25år sedan vi skildes och gick vidare...

Vad jag lärt? ... Att jag är jävligt stark. Inom finns det glädje och massor av visdom och kunskap. Kreativiteten har gjort mig till en överlevare med konsten som spegel. Det har dock överskuggat framgången i livet det att möta trauma på trauma. Vilka allt medan de avlöste varandra tog andan ur mig men dock aldrig tog livsgnistan ur mig. Den snarare förstärktes och gav mig kraft att ta tag i att stå på mig. Men det tog tid innan jag förstod att det inte var normalt att män var diaboliska, demoniska, sadistiska, misstänksamma, missunnsamma och svartsjuka.

Detta har jag fått betala ett högt pris för att jag fostrats till att inte värdera mig själv som viktig, älskvärd och värdefull. Idag vet jag vem jag är och vad jag är värd. Jag avstår aktivt ifrån att beblanda mig med typer av personligheter som tar ned mig. Idag har jag en konstruktiv relation med en man som jag älskar och som älskar mig...

Mitt 80 och 90- tal var både det bästa och det värsta i mitt liv. Jag överlevde men har idag sviter av den utsatthet och den stress det förde med sig. Att leva en dag i taget och göra en sak i taget har fört mig framåt och nuet är en fantastisk plats att vara i, trots att det som varit gjort mig till den jag är just i detta nu. Lite trasig men ändå en fullt levande människa som skapar sig sina egna förutsättningar för ett lugnt, harmoniskt, glädjefyllt och rikt liv med barn, familj, vänner och min kärbo...