Oväntat besök

Leran stretar motvilligt mot min hud, mina fingrar, där skapelser växer fram ur något egendomligt utrymme som bor flera mil bort där inne i min skumma fantasivärld. Javisst det finns en konstnär en artist i egen hög person med motivation där, ur min ensamma personlighet har fantasin denna livskraft som jag delar med dig.

Den får ofta ett stadigt tag om mig, mest av allt längtar den skarpt efter dig. Det har hänt att denna kreativitet har slagit knut på sig själv, ibland och förorsakat lidande i mig, en slags destruktivitet att fånga ensamheten i mig själv ur detta överflöde kanske är det en substitut för all tomhet därinne.

Denna dag är min kreativa förmåga på topp, att det som kretsar högt uppe är två korpar från en långt bortglömd tid, där man tillbad en stor enögd gud, vars fåglar är i mitt grepp i min hand och tar form utav” tanken och minnet “.  

Denna gud plockade ut ett av sina ögon för att bli en vis och förstående person. Det är sagor som fastnat, mina tankar är djupt borta i denna värld här !  

Du överraskar mig där , i min expedition i det undermedvetna, är detta ett arbete! En slående stelhet i min reaktion vad kan hon vilja mig, varför är jag intressant?  En person som är mera enstörig och extrovert, men vad är introvert lr extrovert?

Ett hej! Säger du på ditt energiska vis, du får mig att bli helt röd som en ros, du märker tydligt rodnaden, och ser mina svettpärlor ta sin flykt ner för min flottiga panna. Lite stänk av disorientation, åtminstone en kort stund, hon är så vacker, hon kan nog inte äns vara 20 år fyllda tänker jag, vilken snuskhummer, att  få sådana känslor för en person jag knappt känner.

Vilka grova utsvävningar man gör ibland, visst är du här för min skull , en mjuklandning på ytan, kippar efter luft. Dina ögon lyser utav fjällsjö färg som är rent sagt magisk. Ja man kan liksom inte släppa dem ur sikte. Det är som du vill att jag ska se in i dem, de är precis så Mowgli känner sig när han träffar på pytonormen Kaa, driften avstannar tankarna skingras.

Någonstans når man slutligen förnuftets slut station och vaknar till liv hos dig.

Visst blir man glad!  

För visst är det ett spontant besök från dig, hos mig är signalsubstanserna låga. Kanske beror det på att för några dagar sedan, har jag fått stött på lite nederlag, av en annan kvinna som mina sinnen varit intresserad. Hon går i min klass, är det så om inte riktigt vågar släppa fram sina känslor så leder det ingenstans, men till någonstans.

Det ligger liksom brödskivor kan man säga, å torkar in, ja vilken jämförelse, men du har ju redan sett hur hon ser ut, när du lånade min telefon. Vad ska man göra? Du verkar självsäker och vet precis vad du vill! Du hänger på bänken och lutar ditt huvud på sne,  ja med sån stil, så grace är du. Sedan flyttar du dig tätt intill mig och snuddar vid mina grova händer som är smutsiga utav blöt lera.

Självupptagen med skapa och glömma mina nederlag, mina händer är min terapi som hjälper till att läka sådana djupa sår som sällan läker i den takt man vill.  

Men nu finns allt en annan typ av läkande kraft här i detta rum, när du kom insmygande, och sitter där fascinerad över vad jag skapar, lite för enkelt i allmänhet, även denna misstro att du måste ha misstagit dig för att någon annan var där, men ditt leende avväpnar dessa illavarslande tankar som försöker förgöra mig.

Du är här för mig! IMP du är allt som en smygande katt om natten! Älskvärd och ger tröst åt en som troligtvis tappat tilltron på hoppet!

Tänk om jag tagit tag i dig där med mina leriga händer och kladdat ner ditt ljusa svallande hår som blixtrade till i mina ögon. Bara kysst dig där! Nä du skulle ha blivit arg då!

När mina tankar av åtrå växte där,  avslöjade du din rätta ålder, kanske blev jag paff och du blev nog rätt glad utav min komplimang hur ungdomlig du var “denna skönhet är”!

Till dig min IMP