Jag står fortfarande upp
Efter all denna tid
Och numera går det inte att slå ner mig

Jag marscherar framåt
Stolta, starka steg
För framför mig finns framtiden

Rädslan finns inte mer
För där framme finns Han
Han som till slut räddade mig

Många gånger har jag sagt att
"Åh, han räddade mig, han är min ängel, den jag alltid har väntat på."
Men det har inte varit så alla gånger.
Visserligen har de hjälpt mig hantera inre demoner.
För det är där alla problemen har funnits.
Inuti mig själv.
Och ingen kan rädda mig från mig själv.

Men så kommer Han in i bilden.
Han rättar till allt.
Han låter mig bli ARG.
Han låter mig vara Mig Själv.
Han låter mig...

Jag vet. Det är inte upp till Honom vad jag får och inte får göra.
Men han accepterar allt som gör mig till mig.
Till och med mina mer vansinniga sidor.

Till och med när jag på morgonen
sitter själv vid datorn med en kopp kaffe
lyssnar på den låt jag för dagen fått upp i huvudet
Han ger mig en kyss på kinden
sedan låter Han mig vara

Det är så det ska vara.
Han låter mig vara. Bara vara.
Han finns där. Men Han låter mig göra Mitt.

Och det är så skönt att få vara mig igen.