Skrapar är inte ett ord
domherrens vaxröda mage
ett ensamdjur inom dig
lika ensam som du
i det kroppsvarma bläcket
och fortfarande kan du känna
den lilla varelsens tyngd mot bröstet
i vissa tillstånd av halv sömn
allt du har kvar
är linjerna i hennes händer
som inte fanns där igår, den svarta vingen
skar ett snitt genom din bröstkorg
och rödhaken sjöng ur trädet bakom fönstret
utan att du kunde urskilja orden