I städer finns kvantfysiken, de svarta gatorna och dessa ödsliga folktomma torg där duvor letar givmildhet bortom girighet och sorg.

En bakgata skapad för torgskräckt individ mer lik en snårig stig vandrar trasiga skor på ett sekel av kullersten lagd av en förgången arbetarklass, vilken när som helst drack sig vass med pluntan i beredskap.

Längs utfattiga strök, där bakgårdar vildvuxna
likt ett oborstat hår växer ännu och desto mindre folk i rörelse avtar även ljudet från den vind som annars får fåglar och deras vingar att segla på himmelen; sväva bland molnen och längs kinden rinner en tår från någon stackars vilsen.

Vid alla stränder finns morgonen, soluppgången och horisonten som Newton så väl införsupen och tacksam över gav ett erkännande. När solnedgången sakta sjönk slöt han sina ögonlock under bar himmel och jorden existerade mer än aldrig förr.