- Tror du på ondska?
Ljudet från min egen röst surrade en knut som fick mig decennier tillbaka i tiden. En tid då jag visste vem jag var. Nutiden förklarade endast krig med vad jag inte ville bevara; vad jag inte var. Frågan var enkelt ställd men jag visste någonstans att djupet hade förmedlats in i honom.

- Ondska är det som händer när gränser blir överskridda.
Nu åkte jag skridskor och hamnade i en baktankens omväg jag hellre ville vandra på. Det är alltid så. Omvägarna är de jag gillar. I språket, i samtalet. Jag hörde mig själv berätta om praktikens och teorins hat. Var de desamma? Hägringarna blev till iskristaller och jag såg varje snöflinga som en varelse från moder jord.

- Du har ingen aning om vad jag menar.
- Det är klart ondska existerar!
- Ta bort objektet, ta bort människan, ta bort alla väsen och interaktioner. Finns då hat? Finns då kärlek?
Jag berättade nu om ett sidospår i min boning som, som vanligt, kändes som första gången jag pratade med någon om det. Han hade den förmågan att få varje åsikt jag hade att betyda, att verka speciell och respekterad. Han hade en förmåga jag sällan känt. Han svarade att om det fanns en själsfrände för alla skulle kärleken vara underbar. Jag ville som vanligt vända på saken.

- Blir det inte egentligen mindre speciellt om allt är förutbestämt?
Han ville få det till mer underbart.

- Hmm.
Nu hade jag sått blommor som jag inte kände roten till. Vad är roten ur maskrosor?
Maskrosbarn. Ingenting alls. Men resultatet blir en kausal explosion. Sant. Men vad är sanning? Nu hade jag trasslat in mig igen.

Okej, sa jag. Så här kan man tänka, och han höll med, initierade till och med det. Ondska är en sekundär känsla som springer ur en källa som inte vill bli påmind.
En brunn med ett lock som får sin näring av möjligheten att förnekas, att aldrig förklara fred med försvaret. Han fyllde i och förstärkte sin rad:

- I ytterkanterna av företeelser finns en gemenskap som ogillar det som förpestar den egna tron. Som politik exempelvis - det finns alltid en minoritet som hatas.

I efterhand inser jag att hatet som ytterkanterna förmedlar även förstärker den egna gruppen. Är då ondska någonting gott? Jag förtydligade återigen, osäker på vad jag egentligen tyckte om saken själv. Jag ville bara diskutera. Mina tankar hoppade runt bland dagens intryck. Ondska skulle kunna vara; det skulle kunna låta bli att vara. Är jag godtrogen och labil? Vad betyder egentligen godtrogen? Oerfaren? Eller optimistisk utan att söka bevis? Är inte det definition av tillit? Jag hade återigen svamlat bort mig.

- Är avsaknaden av ondska gott?
Nu hade abstraktionsnivån höjts så att det blev svårt att föra fram diskussionen med språket. Jag blottade därför min strupe och förmedlade att jag egentligen var så naiv att ondska i min ögon inte existerade. Här önskade jag att en tredjepart kunnat kliva in och förmedla min ställning. Någon som med ett högre medvetande enkelt kunde bortse från allt vi lärt oss och skänka visdomen att det finns en insikt att alla upplevelser skapas i relation till ett objekt.

- Är den som upplevt ondska i större behov av att hitta ursäkter till att ondska inte existerar eller är det tvärtom offret som verkligen vet vad ondska är? Har den som upplevt konsekvensen av hat förmåga att veta vad godhet är? Eller är allt en önskning; en god människosyn för att behålla hoppet? Kanhända erfarenheten av ondska är en introspektiv kungörelse av att acceptera att vi enfaldigt skapar bilden av vår verklighet själva. Vi har kontrollen även då vi är offer. Är det sanningen? För ironiskt nog har jag personligen upplevt konsekvensen av ondska, men tror inte på känslan som äkta. Tror snarare att det handlar om inställningen till livet. Han hade kanske inte egen erfarenhet av ondska, såsom jag. Tror istället han erfaret ondska utifrån.

Detta var mannen som ville förklara oskyldiga människor som manipulativa. Medan jag, som erfaret ondska, inte försvarade mig alls utan snarare menade att det var en normal företeelse. Jag hade varit en del av det. En skuld till det. Var det alltså personligt för mig? Var det därför jag ville avmärka ondska? Var jag ond?

Jag besegrades som vanligt i tvåsamhet, men ville inte sluta hoppas att det kunde upphöra. Ondska är för mig något som föds ur kärlek och som förkunnas av kärlek.
Precis som kärlek, är hat, en upplevelse av att tillföra ett objekt eller varelse en känsla. Äsch, jag vet inte, men jag vill fortsätta tro att ondska, liksom kärlek, är beroende av en åskådare. På det sättet kunde min publik bekräfta min tragedi.