visst behöver vi ibland stanna till, lyssna
till träden, vinden
så orden hinner fram
innan främlingar för bort dem

innan språkets bilder drunknar i stadens
urtidsdjungel
bland leende marmoransikten
där lermänniskor rör sig, skuggor och en blå tiger
smyger i de dolda gränderna

språket som vindarna bär ut till havet och skogen
det enda som lever
det enda som aldrig berörts
av besudlade händer
förstörts av trampande lerfötter
livet kan vara grymt, om vi låter det
förklädda gudar gömmer sig
inne i dunklet, inne bland träden
vandrar osedda omkring
stör rosor över såren, ger frid och läkedom

skogen och havet
den ursprungliga källan till livet
enda platsen
där vi kan stå raka igen