Sällan följer jag spåren i snön, men ibland är fötterna inte mina. Så jag förenklar mitt maraton idag; vandrar eran stig. Men mitt maraton blev till ett liv och tiden utnämndes min fiende - hade vägen tagit slut? Hade snön smält? Jag brydde mig inte om att leta utan förlitade mig på min autopilot. Långsamt, långsamt framåt. Tänkte: Här hade nog spåren fortsatt likväl.

Kanhända jag försvann där på stigarna; kanhända jag fallit och rest mig. Men skulle någon se mig? Skulle någon verkligen sakna mig? Jag tror inte någon visste, vad jag visste. Var det då inte logiskt att intuitivt förstå att ingen heller skulle förstå? Eller gjorde jag det för enkelt nu?

Precis som då, var nu, återigen min kavaljer, min väg och livskamrat; ständigt i mörker. Jag orkade inte ens tycka att jag var patetisk. Insåg där på min vandringsled att jag börjat gå baklänges men trodde mig gå framåt. Insåg därnäst att spåren var mina egna.

Snön hade blivit till gräs och nånstans hade jag smält bort tillsammans med isen; formats till tusenpussel igen. Berövade jag mig själv? Var det jag som var orsaken?För det enda jag kände var en livskraft som aldrig varit min. Husen jag gick förbi var ensliga men fyllda av ljus och kärlek. Slott av familjer som aldrig skulle bli mina. Gemenskap hos andra plågade min verklighet och jag drabbades av tankar jag fasade. Någon berättade en gång för mig att detta kallas sorg. Men hur kan man sörja något man aldrig haft? Minnena blev intensiva, som nostalgi över ett liv jag levt, men som inte var mitt. Mindes parallellt då jag i förtvivlan att få bli lämnad i fred, sökte mig till allena dagar och ödekraften på öarna långt långt bort. Allt för att slippa kraven. Människorna. Mig själv? Jag mindes hur jag tog avstånd för att slippa känslan av att aldrig känna mig välkommen ändå. Utanförskapet jag fötts in i och all evighet jag spenderat med att gömma mig själv.

Det var inte säkert för mig att gå här själv. Min erfarenhet sade mig att jag skulle gå tillbaka. Men fotspåren byttes till däckspår och jag avlägsnade allt som kunde radera min kontur. Jag vet att reflexer räddar liv men då min reflektion inte är min egen hade jag blivit fobisk till reflexer. För vad gör man om man inte vill bli sedd, samtidigt som ens inre skriker efter närhet? Mer nu, än jag nånsin vågat lyssna efter förut. Jag hade tatuerat in "paradox" på mitt skinn - det var så det kändes; så det alltid hade känts. Men nu i denna stund kändes paradoxen inte längre bekräftande.

Jag hade begåvats med en gåva, inte fötts med den, utan förvärvat den. Tack vare mitt öde och min tragedi. Nu hade gåvan blivit till en plåga, förgjort mig, i spelet kallat liv. Jag hade aldrig spelat efter samma spelregler som andra. Men inte heller äntrat samma scen. Likt en utomjording på en scen för människor betalade jag priset i utanförskap och leda. Priset att fortsätta vara mig själv men bli hånad för detsamma eller indoktrineras och bli en i flocken. Samtidigt visste jag att jag aldrig skulle bli accepterad. Det var för sent. Hade jag nånsin haft en chans?

Blommorna började växla färg och regnet kom allt oftare; repriser av våra fyra årstider. Repriser av en cirkel vars slut är början; början slutet. Löven föll, regnet frös och vägen blev åter vit. Men jag var först här. Så jag gick ensam och långsamt framåt; skymtade åter huset vars värme och kärlek lyste på håll. Låtsades någonstans att målet var nära, men målet var inte mitt.

Ut genom dörren sprang en flicka och på verandan ropade mamman till sin dotter: "Akta dig för mannen som går i sina egna fotspår. Han kommer ofta på besök här, men välkomna honom inte. Han är ensamheten; skogens vakt. Han går vilse och frågar dig om vägen. Du kan se honom men ge honom ingen vägbeskrivning då han aldrig kommer att förstå. För den som följer sina egna fotspår och förväxlar andras mål med sina egna, kan inget annat än att frysa ihjäl. Så låt honom vandra. Och gå hem igen. Och akta dig för hans skugga."

För hans skugga.
För hans skugga...
är du.