Din glädje var skör likt glas & balanserade på en kant utför mörkrets djup.
Ditt hjärta slog tomma slag för livets starka orättvisor och ifrågasatte dess mening.
Ditt sinne gav vika för ondskan & dess språk vandrade över din gåvas tunga.

Jag är inget mer än din djupa sorgs längtan efter att få födas om på nytt.
Jag är inget mer än ditt tragiska förflutna i en nyskapt skepnad.
Jag är inget mer än ett brusande vattenfall av dina forna tårar.

Blott en dröm från din önskan föll ner från himlen i din famn.
Blott en skugga av din själ står framför din nutida blick.
Blott en tragedi med ett hjärta av porslin håller du i din hand.

Hjärtat mitt är likt allt i skör & iskall form & kan aldrig finna ro.
Hjärtat mitt har tappats av för många hala händer & har med tiden blivit strävt.
Hjärtat mitt ekar tomt av tillit & kväver dess rena känslor.

Tro mig, du vill aldrig veta vad jag egentligen är & vad jag egentligen kan.
Tro mig, det du ser är inte det jag är & i dig ser jag något du aldrig kan förstå.
Tro mig, mitt sinne är fyllt av just det du aldrig skulle kunna tro fanns där.

I mitt tysta sinne vandrar ett monster, ett monster vars största dröm är att få festa på ditt blödande hjärta.
I mitt tysta sinne gömmer sig en brinnande törst av hämd och längtan att få dricka fiendens blod.
I mitt tysta sinne väntar ett dyrt begär att få känna ditt kött under mina gripande klor.

Du borde inte älska mig, jag tar dig dit du inte vill och förverkligar dina mörkaste drömmar.
Du borde inte älska mig, jag dränker din själ av sammet i havet av mina tårar av glas.
Du borde inte älska mig, jag förtjänar inte någon som ger mig allt, jag kommer endast ta ditt allt och inget ge tillbaks.

Varför lämnar du mig inte? Jag försöker få dig att se mitt sanna jag och blottar nu mitt inre.
Varför lämnar du mig inte? Jag gör det för din egen skull, detta är en skrikande varning innan stormen.
Varför lämnar du mig inte? Jag älskar ju dig och vill inte se dig förfalla under mina rasande ruiner.

Att du är beredd att offra allt för någon som mig, när du redan är rikligt välsignad.
Att du är beredd att ge dig själv till en okänd varelse utom all kontroll.
Att du är beredd att satsa ditt liv på en hopplös dröm för att få finna livet på nytt.

Det jag trodde har nu skett, jag tonades ut i en långstridig kamp i din famn.
Det jag trodde skulle ske, skulle ske för att föralltid lämna två öppna sår.
Det jag trodde skedde av ett gott skäl, att lära oss att aldrig mer våga lita på en enda själ.

Du valde bort mig, för nu orkade du inte längre huggas av mina sylvassa tänder.
Du valde bort mig, för att fly från kriget med en odödlig armé med ammunition som kunde förinta världen.
Du valde bort mig, för att du insåg vem jag verkligen är.

Men är jag verkligen så, så otäck, motbjudande, farlig, förfärlig, skräckinjagande, manipulerande, förtärande, förstörande?
Men är jag verkligen så, så lik ett monster som gömts undan i tomheten på den mest gudsförgätna plats?
Men är jag verkligen så, så hemsk att du kastar bort den du en gång påstod var din äkta kärlek för all framtid?

Kommer du inse, inse varför jag har blivit och är sådan här?
Kommer du inse, inse att detta ej är min födelsedräkt och att jag en gång var en ängel med silvervingar, nu krossade av världens hat?
Kommer du att inse, inse att jag är den enda som ser dig för den du är, ser dig bortom all ondska?

Eftersom du är likadan som mig?