visst blir man så där oförhappandes lycklig
så tårarna brister
varje gång solfingrar knackar på
och fjädermolnen
blinkar ner till myrorna oss

vårt hjärtas fågel drömmer om vinden
klänger sig fast i stormen
då vandrar vi i vår inre trädgård
slår oss till ro bland blommande trädets grenar
där doften av honung
låter sig spridas ut av vinden

får oss att flyga utan vingar