Det finns ingenting som gör en människa mer nytänkande, mer innovativ och problemlösande än att först bli uppringd med oregelbundna intervall ett tag och sedan lämnad av okänd anledning.

Spenderar man tillräckligt med tid ensam med den deppigaste indiepopen göteborgare från 90-talet lyckats konstruera; skräniga gitarrer man inte lyssnat på sen åttan då man gick runt skitful med påklistrade stjärnor under ögonen och svartsvart kajal, ja då kan man komma på oändligt många anledningar till varför människan man älskar inte vill ha en längre.

Det börjar med förra julen hos ens föräldrar, diskussionen om januariöverenskommelsen och Stefan Löfven förra veckan vid middagsbordet, går vidare till ens orakade könshår, ens maniska besatthet av att alltid ha ljuset släckt under sex och slutar med att man visst har rätt märkliga öronsnibbar ändå. Alternativt korvfingrar eller ett hästskratt. Och tantig godissmak. Möjligtvis ens oförmögenhet till att plocka jämna ögonbryn för en jävla gångs skull. Och visst störde du dig på att jag alltid envisades med att ha strumpor i sängen?

Tänk om ens svensklärare från nian skulle kunna läsa ens tankar nu, tänk om Anna-Karin kunde fått närvara vid brainstorming av mitt gränslöst kreativa snille. Hon hade nog blivit stolt, den här är till dig Anna-Karin