Fotografierna på mig själv
i femtiotalets svartvita lantbruksmiljöer
i en solfjäder ut över bordet,
som ettåring, tvååring, treåring,
då varat långsamt framstod
som en bordun
ur tystnad
prismatiska färger
ur det monokroma
molande självmedvetenhets
avskildhet
ur det allmänna
rädsla
ur det trygga
frågor
ur det självklara
begär
ur det kravlösa
en röst
ur det outtalade
gravitation
ur det viktlösa
som början och slut
ur det tidlösa
Och jag sjunker ner
på meditationskudden
i den framskridna ålderdomens
bländvita januarimorgon;
övar
att successivt
steg för steg
peu à peu
sinne för sinne
chakra för chakra
reversera förloppet
upp genom ballasten
av upplevelser och erfarenheter,
vanföreställningar och fördomar,
millenniers kulturöverlagringar,
mannaålderns tillkämpade positioner,
övertygelser blint förfäktade,
och människolivets jaghärjade hemblindhet
som håller mig fjättrad
vid illusionen om mig själv
tillbaka
ur gravitationen
ut i det viktlösa
från skrikande, skränande, vädjande
ut i det outsagda,
det outsägliga
ur det tidsbundna urverkets gastkram
av tickande och slagande
ut i det tidslöst gränslösa
från begärets dreglande
förväntan
ut i det kravlösas
stjärnströdda lugn
ur frågornas vinande opacitet
ut i självklarhetens vintervindstilla
transparens
ur skälvande fruktan
ut i Dalai lamas frejdiga skratt
ur jagsmärtans skavande
skamgrepp
ut i det alltomfattandes
okränkbarhet
ur självets grälla
färgpalett
ut i sinnesfridens lugna
gråskala
ur jagcentreringens
tinnitusbordun
ut i den friska tystnadens
vederkvickelse
ur blivandets ominösa vara
ut i ovarats egenskapsfria
ickehet
där jagets yin
och duets yang
återförenas och upplöses
i ohetens
ej längre / ännu ej