Ibland känner jag sån lust att skriva
om det djupa jag upplever.
Men det är svårt att få det formulerat
för så fort jag går upp i huvudet
blir det som blockerat.

Jag har även märkt stunder
när jag existerat närvarande och kravlöst
hur ett språk inom mig
ljuder nästan ordlöst.
Eller när jag ställt mig en fråga
då plötsligt ett svar skiner upp
från min inneboende låga.

Språket sprider sig i kroppen
som en kunskap jag förstår
och kan komma
både när jag sitter stilla i tystnad
eller är ute och går.

Men det är så svårt att fånga
för att sen i ord formulera
och blir bara luddigare
när jag börjar fundera.

Det ger ändå en lättnad och trygghet
att svaren finns där
och även om jag just nu inte minns
så vet jag att kärlekens logik finns.

Känner en sån tacksamhet
för det jag får känna
och det kanske är så
att det inte ska skrivas ner
med papper och penna..?