Döden föreställde jag mig så. Ett oerhört flöde utav kärleks
ljus och värme. Att bli omsluten och uppfylld utav en glädje
och frid så att man stilla jublar och skrattar, som man inte
har gjort sen man var ett litet barn. Livet tonar sakta bort
och man saknar det inte. Man badar i ömhets ljus och
värme. Gestalter, familj och vänner, tar en i famn och
allt är lycka, frid och glädje. Att äntligen ha kommit hem.
Frågan är enkel: Världen skulle kunna vara en enda stor
kärleksgemenskap. Varför är den inte det? Varför denna
gränslösa ondska, egoism, girighet och orättvisa?
Varför vinner de djävulska krafterna mark hela tiden?
Att bli omsluten utav en glädje och frid, ömhet och ljus.
Att jubla i en underbar harmoni, som ett lyckligt barn.