Du rubbar röda ringars rum, jag snubblar
omkring emellan källans cell och språnget
i virvelsteg som länge legat fånget
men öppnar hejdad ström som frejdig bubblar.

Du nuddar vågad udd, min cell fördubblar
vad virvlat viljevekt vid vatten månget
men genom vidgad ven nu går förgånget
i rubbad rymd som inte längre grubblar.

Jag snubblar över löddrat hav, på knäna
för brunnens brud som kastat källans språng
och bryter ytans skum där djup uppflyter.

Och brunnens brudgudinna tycks förläna
min röda rymd med obekymrad gång
att trampa källans kaos tills krafter tryter.