En kulturens kasperdocka. Vännen fortsätter sprattla – hur kan jag ändå känna avundsjuka? Det måste vara ego i mig. De relativa lever utan evolutionär spänning. På så sätt är de fria. Lyckliga grisar, inte olyckliga Sokrates.
Sverige kvitterar i nittionde minuten. Jag jublar för hans skull. I mig är det jämvikt. Mitt liv står inte och faller med en fotbollsmatch. Vännen gråter, jag rörs av hans vilsenhet. Hos en oupplyst är allt kemi. Jag hämtar en kall öl. Nu för tiden är jag medveten om alkohol. Inte sedan jag gick med i rörelsen har jag varit full, lite berusad, men inte full.
Jag vill inte fly längre. Hemma i Köpenhamn dricker vi alkoholfri öl. Det vågar jag knappt berätta för vännen. De relativa förstår inte det absoluta. Jag ser inte ner på vännen, jag ser ner på de begräsningar han sitter fast i, satt ju själv lika fast i nästan fyrtio år.