Vaknar ensam, förvriden i min säng, är en annan än när jag gick och lade mig och ändå hopplöst densamme. Minns drömmen om tillkortakommanden och stiger upp. Det var många år sedan jag låg kvar, eller ens satt på sängkanten en stund. Och jag gör det jag ska, börjar med svart kaffe. Sätter på radions nyheter, stänger genast av. Efter fyrtio år i kapitalismens hägn sitter de dagliga rutinerna i kroppen; det är bra att det sker automatiskt. Jag går till jobbet, skakar hand och ler - skjuter upp min känsla. Lämnar det som gör ont, stänger om, sluter tätt. Lever kvar med skammen efter en kvinnas nej.

Ge mig lite mera tid, åh, men ett nej är ett nej också om det är otydligt, eftersom den distinktionen inte är ett ja. I tjugo år visste jag vad jag skulle göra för att få kvinna (håller jag mig vital så kommer de, så svarar de ja på mina initiativ, så får vi prova: det var sant, då). Den sanningen finns inte mer (någon har sagt mig att jag måste jobba hårdare nuförtiden, de äldre kvinnorna är av naturliga skäl inte lika kättjefulla och de säger att de lever för barnbarnen, fan vet, och själv är jag både mer robust och sårbar, och kanske är det så att jag inte längre strålar av åtrå och ensamheten vet jag vad det är, den dör jag inte av, i varje fall inte snabbt och en infarkt är bara den gnistrande toppen av ett isberg).

Jag lämnar det och stänger om. Men när jag kommer hem igen så sitter den här i mörkret, liksom frånvänd men fullt närvarande, som en gammal överrock och med handskar och hatt eller sotarmössa. Den har suttit här hela dagen och väntat, behöver inte vatten och ingen mat, bluesen. Jag får leva, jag får leva mig igenom det.

*