Jag, med mina kalla händer,
min huds spöklika lyster,
mina skallrande tänder
och den infekterade relationen till min syster.
Jag, med mina bristningar och mina brister.
Vem vore jag utan dig?
Du som fann mig
när jag stod med ena foten på kyrkogården
och andra på skolgården.
Fångade upp mig,
höll mig kvar med kärleksdoftande klister.
Du, din våghalsighet och din diskretion,
din kropps permanenta påminnelser om ungdomens brutna ben,
ditt sätt att visa tillgivenhet och affektion
och dina ögon gjorda i bärnsten.