Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Svala

En sensommarkväll hjälpte jag en fågel.
En svala som ivrigt förflugit sig in i en springa, upp på vår vind.
Den chrasha tillsist på det nedersta trappsteget bakom den knarrande dörren.
Vår katt visste genast om detta.
Sedan mor, sist jag.
De stod båda i givakt med blicken fastnaglad, som om de kunde se igenom det gamla träet i den gröna dörren.
- Det är nått där, kan inte du kolla? frågade mamma bestämt.
Det runda bakelit handtaget tjorvade alltid innan knycken kom. Knycken som fick dörren att våldsamt slås upp.
Mamma höll i vår katt när kolven släppte sin spänning och den unkna vindsluften slog emot oss.
Först var det bara mörkt.
Men ur mörkret, på det nedersta steget formades konturen av vad som just då var jordens mest skärrade fågel.
Kritvit trots de korpsvarta fjädrarna såg den rakt in i ögonen på vad som, enligt den, var en säker död - två monster och en vrålande underhuggares blodtörstiga skrik.
Med blickar fästa likt stål krympte svalans kropp in i skarven då min hand lade sig över den.
Hud mot fjädrar, strävt och mjukt tog jag upp det pulserande svarta livet.
Vår katt såg sin framtid som ljuv nu när vår familjen verkade dela hennes dröm om att jaga och döda fåglar.
Än idag är hennes besvikelse bottenlös då vi öppnade fönstret, lät luften välkomna oss alla och släppte den fri.
Och som den flög.




Prosa av Huvva
Läst 115 gånger och applåderad av 2 personer
Publicerad 2019-02-11 18:45



Bookmark and Share


  Thomas Widemark
Fint berättat! Bra räddat!
2019-02-11
  > Nästa text
< Föregående

Huvva

Senast publicerade
Svala
Mörk
Vad kärleken kan
* Se alla