Plötsligt blev hon för liten
och hennes kläder för stora.
Folk sa att det var vackert,
hon hade gått från äcklig till bräcklig.

Trots de nyfunna nyckelbenen så fortsatte hjärnspöken förfölja den späda flickan,
Hon kände sig som den fula ankungen;
Äntligen, höll hon på att bli en svan.
Hon var bara inte riktigt där än,
men snart.

Hon började söka efter nya kickar,
hon var ung men
verkade ändå så världsvan.

Att glömma hjärnspökena genom att helt enkelt överrösta dem fungerade kortsiktigt.
Sommarminnen blev till sommarminnesluckor,
hon ville ändå inte minnas,
inte känna,
låtsades hellre som om inget av det Tidigare
hade hänt på riktigt.