Sträcker mig efter ljuset, det andas närhet. Någon hugger ved utanför. Läser blomma och fågel, solgata och himmel. Men boken på bordet vilar utan att se. Genom allt levande söker du. Du vidrör trädkronornas nakna skönhet. Någon talar i sömnen. Annars andas tystnad. Den enda som är. Jordens tystnad, ett silvrigt ljus, minnet från Skapelsen. Då livet varde. Genomsyrat av glöden från rymdstormarnas grus, elden som brinner. Någon träder in i overkligheten. Blåser på en panflöjt, fyra toner vind, en droppe ljus. Och så. Som en ljuslåga står du där. Liksom havet som återvänder från någon avlägsen kust

. Som alltid.