Förlåt, för jag lätt hjärtat
du bär på finnas där för andra
när det skulle ha funnits där för dig.
Förlåt för att dina tårar aldrig var
tecken nog för mig att stoppa dig från att bära.
Trots att du blödde,
stod du och sådde frön som grodde.
Aldrig för dina egna sår men för alla andras hål.
Aldrig fick du läcka.
Förlåt mig för att din kropp alltid fick ett fall pladask
när det skulle ha varit ditt palats.
Förlåt för dagarna du gav leendet och stängde ute tårarna.
Förlåt för att jag aldrig såg dig för allt du var
utan för allt du gav.
Förlåt att jag aldrig visade att styrka inte alltid är allt.
Tårar och känslor måste få ta plats.
Förlåt för att jag aldrig fanns där när du behövde mig som mest.
När dina ben blev brustna och kroppen sa ifrån.
Förlåt för att jag aldrig gav dig tiden du förtjänade att få.